SJ fortsätter sälja biljetter ombord

Bra där SJ! Skönt att höra att ni kan ta till er av kritik och ändrar planerna på att sluta med biljettförsäljning ombord!

Nu kan ni väl ta tag i något riktigt problem? Som att dörrar som inte ska användas inte går att låsa...

Ni har väl förresten inte missat att jag numer även bloggar åt UNT? Följ mig gärna på unt.se/pendlarbloggen!

Bingo för tågpendlare

Från och med idag är det officiellt - jag ska pendelblogga åt unt.se. Vore kul om ni hängde med och följde bloggen där, på unt.se/pendlarbloggen! Där kan ni bland annat läsa om min dag igår, då resan som vanligtvis tar 40 minuter tog tre timmar och 40 minuter. Det finns också lite bilder från en resa jag gjorde till Falun nyligen.

Ett tåg i taget ska dock hållas vid liv, om än med något mindre frekventa inlägg och eventuellt en del återanvänt material från Pendlarbloggen, så hålla gärna ögonen öppna även här... Idag bjuder jag exempelvis på ett rykande färskt spel, framtaget av Liza Viktorsson i Örebro!

Bingo för tågpendlare

Spelregler:

Skriv ut bingobrickan och förvara den tillsammans med ditt pendlarkort. När försening uppstår, ta upp brickan och kryssa för angiven anledning.

Fyra kryss i rad är att betrakta som helt normalt under en pendlarvecka och ger därför ingen annan utdelning än den vanliga huvudvärk som tågtrafiken alltid orsakar.

Full bricka under en och samma säsong bevisar att du är en riktig pendlarveteran. Visa upp din fulla bingobricka för ombordpersonalen så erhåller du en kaffepollett till den trasiga kaffeautomaten.

Lycka till! Och tack Liza!

 

 

Ta en till öl!

Det har slagit mig att SJ dikterar ganska mycket av mitt liv. SJ bestämmer att jag inte ska ha några morgonmöten. Att jag missar träningen ibland. Och numer även att jag ska dricka två aw-öl när jag egentligen bara hade tänkt ta en.

Någonstans mitt i den öl jag trodde skulle bli min enda ikväll fick jag nämligen ett sms från SJ. Det stod att mitt tåg var inställt. Det hade lika gärna kunnat stå: Ta en till öl! OK då, säger jag.

Sammanträffande?

Igår föll alltså den första snön. Idag var mitt tåg inställt på grund av lokfel. Sammanträffande?

Med tanke på att det varken rör sig om särskilt många minusgrader eller några obscena mängder snö så måste jag tillstå att jag är en gnutta orolig för hur det här ska gå resten av vintern. Stay tuned.

Första snön

Då har första snön fallit. Bring it.

Klippta pengar

På andra sidan mittgången sitter en man och en kvinna i 70-årsåldern. När det är dags för biljettkontroll säger kontrollanten med den röda hårfärgen från helvetet:
- Jaha, då måste jag fråga herrskapet: klipper ni ofta sönder pengar?
Spydigheten är påtaglig. "Herrskapet" tittar på kontrollanten, helt oförstående. Det är kvinnan som tar till orda.
- Eh... Va?
Kontrollanten upprepar frågan.
- Klipper ni ofta sönder pengar?
Paret tittar på varandra, som för att dubbelkolla - "inte gör väl du"? Återigen är det kvinnan som svarar.
- Eh... Nä...
- OK, ni gillar inte att klippa sönder pengar?
- Nej.
- Varför gör ni det då? Klipper sönder pengar alltså, för det är det ni gör.
- Nu förstår inte jag vad du me...
- Ja, alltså ni har ju klippt sönder biljetten och då tänkte jag att ni kanske brukar klippa sönder pengar också.
Kvinnan försöker förklara:
- Men det här var det enda jag fick ut...
- Du har klippt sönder biljetten.
- Men jag klippte bara bort botten, det stod inget där, det var helt vitt. Bara papper, jag ville bara snygga till den lite.
- Ja, men det ska du inte göra, biljetten blir ogiltig om du klipper sönder den.
- Men jag klippte bara bort botten, det stod ingenting där, det var tomt.
- Nä, men det spelar ingen roll. Klipp inte. Skriv ut i A5 om du tycker pappret är för stort.
- Jaha, jaja, ok...
- Våra maskiner kan bara läsa A4 och A5. Fast nu är min maskin trasig, så jag sätter bara en bock med pennan.
- Eh, ok...
- Men då vet ni, klipp inte sönder biljetten, för det är som att klippa sönder pengar.

Och så fortsätter kontrollanten sin biljettkontroll. Med bläckpennan i högsta hugg.

Alltså, såhär tänker jag;

1) Jag har använt pengar som har varit i sämre skick än parets biljett, utan problem. Så det är väl inte självklart att hela pappret man har skrivit ut är en del av biljetten och att det skulle vara förbjudet att klippa av en del av pappret som inte innehåller någon som helst information? Är det förbjudet att ha en skrynklig biljett? En blöt biljett? Var står det hur biljetten ska se ut?

2) Vadå "skriv ut i A5"? Är det bara jag som aldrig har sett skrivarpapper säljas i A5-format, för att inte säga aldrig har skrivit ut något direkt på ett A5-papper? Vem har sånt liggandes hemma?

3) Att säga att man har klippt sönder biljetten är väl kanske lite överdrivet om de nu har klippt av en tredjedel av A4-pappret som det inte stod något på? När kontrollanten säger att biljetten är sönderklippt låter det som att en dagisklass med understimulerade fyraåringar på amfetamin har gått loss på pappret med varsin motorsåg. Men alltså, pappret är ju snyggt och prydligt - bara lite kortare än vad det hade varit annars.

Dessutom fascineras jag lite av uttalandet att maskinerna bara kan läsa av vissa pappersformat. En varuscanner i mataffären kan ju läsa av streckkoderna på allt från små tuggummipaket och runda läskburkar till djupfryst, färdighackad lök (sjuk produkt för övrigt) och kompakt falukorv. Varför kan då inte era maskiner läsa av streckkoden på ett helt och rent vitt papper? Skannar maskinen verkligen av vilket pappersformat biljetten har? Låter helt sjukt. "Jahaja, det här är minsann ett A4, mhm...".

4) Borde inte du se till att din maskin funkar innan du har synpunkter på det papper som din maskin ändå inte kan läsa av?

5) Har så svårt att förstå varför man gör en så stor affär av en sån skitsak. Det är uppenbart att det här äldre paret inte försöker lura någon. Om det nu är så att man inte bör klippa av botten på sitt papper för att biljetten då blir ogiltig kan man ju upplysa dem om det, så att de inte gör om det. Men den där spydigheten tycker jag gott man kan lämna hemma, särskilt om man jobbar i ett serviceyrke.

Hade lust att säga till kontrollanten:
- Vi som reser med er betalar din lön. Om du vill att vi ska fortsätta med det får du gärna sluta tala till resenärer på ditt spydiga och nedsättande sätt. Annars kan du lika gärna gå hem och börja klippa... i ditt lönekuvert. Asshole.

Fem års skimning

Förstår inte upprördheten med att man har upptäckt skimningsutrustning på biljettautomaterna vid Uppsala C. Det är väl inget nytt? Jag har skimmats i fem år nu, bara att det har varit inbyggt i SJ:s prissättning.

Kom och köp!

SJ tycks nu ha backat när det gäller biljettköp ombord, åtminstonne tillfälligt. Från och med den 15 november skulle det inte vara möjligt att köpa biljett ombord - men nu tittar man på möjligheten att låta kunderna kunna köpa biljetter ombord via mobilen. Och tills det är färdigutrett ska man alltså kunna köpa biljetter direkt av ombordpersonalen, såvida inte jag har missat något.

Hetaste tipset är dock att köpa biljett någon annanstans, innan resan påbörjas. Påslaget för biljettköp ombord är rätt saftigt.

Undrar för övrigt om det här betyder att vi får vänta på att personalen ska börja servera kaffe också?

Gästinlägget: Natalia Glowniak

Håll tillgodo, bloggens andra gästinlägg någonsin!

 

Tröjan med öron

 

Jag är en såndär som börjat ett nytt jobb. Strålande på många sätt men naturligtvis för nya jobb även med sig vissa problem. I mitt fall handlar det främst om klädsel, eller rättare sagt brist på dugliga outfits och överskott av sk8plagg. Det, och mysdressar med öron på luvan.

Idag är det konferens i Sthlm. En anings stresspåslag. Har bytt byxor några gånger. Det ska vara skönt. Representativt. Och det ska vara Natalia. Har sneglat på tröjan med fluff, men bara sneglat.

Kaos i tågtrafiken naturligtvis. Typiskt. Sitter nu i en kall vagn. Min klädsel lämpar sig möjligen för varma konferenslokaler, men inte för iskalla tågvagnar. Tack SJ, för att ni infört ytterligare en faktor som bör beaktas på morgonkvisten. För tröjan med öron skulle ju på.

 

/Nat

From a fan

Ett tåg i taget har fått sin första pärlplatta ever.

Tack så mycket!

Framtidens pendling

Ikväll anordnas ett öppet seminarium om framtidens pendling. Har tyvärr inte möjlighet att delta själv, men det vore ju fantastiskt om alla andra pendlare kunde gå!

Kaffe och burlesk dans

I ett tidigare inlägg ställde jag frågan vad det är tänkt att ombordpersonalen egentligen ska göra, nu när de inte ens säljer biljetter ombord.

Imorse kom svaret i Dagens Nyheter: Vi vill att de fokuserar på att informera kunderna, servera kaffe och se till att de har det trevligt, säger Crister Fritzson, ny VD på SJ.

OK, så från och med nu kan jag se fram emot att ombordpersonalen kommer och serverar mig kaffe? Really? Jaja, OK, låter schysst - särskilt eftersom det ALDRIG har funnits kaffe på tågen till Uppsala tidigare (bortsett från fjärrtågen med annan destination som råkar stanna i Uppsala på vägen). Ser också fram emot ökad trivsel tack vare ombordpersonalen. Föreställer mig att de får gå en massageutbildning, eller kurs i burlesk dans. Precis vad jag behöver när jag tar tåget till jobbet en måndagmorgon.

I full fart

Kära medresenärer,

Om jag blir en sån där gubbe som sitter och snorar och slemharklar mig framför andra passagerare på tåget får ni gärna slänga av mig i typ Märsta eller Knivsta. Sitter jag dessutom och pillar på mobilen med knappljud påslaget... Ja då spelar det ingen roll var vi befinner oss - ni har tillåtelse att slänga av mig i full fart.

Med vänliga hälsningar,

E.

Tre bättre idéer

SJ-pendlare som inte registrerar sitt månadskort i biljettautomaten på perrongen innan resan riskerar från och med den 15 november att få betala en kontrollavgift (eller böter, som det heter i folkmun) på 1200 kronor. Samtidigt slutar SJ sälja biljetter ombord på tågen.

Är inte det sjukt? Jag betalar drygt 2000 kronor varje månad för att resa så mycket jag vill mellan Stockholm och Uppsala. Men skulle jag glömma att registrera kortet i kortavläsaren innan resan får jag alltså betala ytterligare 1200 kronor? Befängt. Jag åker nästan varje dag, klart att jag ibland på någon eller några av mina hundratals resor varje år glömmer att "blippa" mitt kort. Hur uppseendeväckande fula era nya gula skyltar än är.

Jag har en bättre idé. Nej, vänta, jag har faktiskt tre bättre idéer.

1) Se till att ombordpersonalens maskiner, som de kontrollerar pendlarkorten med, faktiskt kan läsa av någon intressant information. Som t.ex. vad det är för typ av kort (månadskort i mitt fall) och när det går ut. Maskinerna borde också kunna klara av att "dra" resor från de andra korttyperna. Såå svårt kan det väl inte vara. Och så får ombordpersonalen nåt att göra, nu när de inte ska sälja biljetter längre.

2) Sätt kortavläsningsmaskiner på tågen istället för på perrongerna. Ni vet, som man gör på en massa annan kollektivtrafik. De som har ett giltigt kort men glömmer att registrera resan kan då helt enkelt göra det ombord, istället för att bestraffas med 1200 kronor i böter.

3) Behåll det nuvarande systemet där de som glömmer att registrera sin resa kan få köpa biljett ombord.

Anledningarna till införandet av kontrollavgiften, som går att läsa på vlt.se, är löjeväckande. En är, enligt Dag Rosander (presschef på SJ), att man vill föra statistik över resandet så att man kan dimensionera tågen. Jaha, så det är därför man ofta får stå upp hela vägen mellan Uppsala och Stockholm? För att ni är så bra på att dimensionera tågen? Det är väl därför det "saknas" förstaklassvagnar varje dag också - för att ni dimensionerar tågen efter passagerartillströmnigen?

Ännu löjligare blir det när Rosander förklarar varför personalen inte ska sälja biljetter ombord på tågen från och med den 15 november: "Ingen efterfrågar det längre". Jaha, men efterfrågan på att få betala 1200 kronor i böter har ökat lavinartat eller? Idiot.

Vad gör ombordpersonalen egentligen?

Funderar på hur jag ska formulera mig, vill inte att det ska låta fel... Jag sympatiserar nämligen ibland med ombordpersonalen på SJ:s tåg. Det kan inte alltid vara lätt att vara dem. Det är ju sällan ombordpersonalens fel att det blir förseningar liksom, men det är de som står i frontlinjen när missnöjda kunder vill avreagera sig. De möter säkert en hel del spott, spe, hot och kanske till och med våld. Så i någon mån hyser jag en stor respekt för personer som orkar ha ett sådant jobb. Så jag vill inte låta alltför hård... Men jag har ändå en fråga. Hur ser ombordpersonalens arbetsbeskrivningar ut - vad ska de egentligen göra? Är det bara att stänga dörrarna och ge sken av att man kontrollerar biljetter?

Det är nämligen väldigt sällan de faktiskt kontrollerar att man har registrerat sin resa. Oftast går de bara förbi och nickar när man håller upp sitt kort.

När det är förseningar sitter de typ och rullar tummarna i personalkupén - flera gånger har jag aktivt fått söka upp dem i personalkupén för att fråga om de vet något och be dem informera i högtalarsystemet.  Jag skämtar inte, jag har fått be dem att säga något i högtalarna.

Från och med den 15 november ska de heller inte sälja biljetter ombord på tågen. Inte längre biljetter i alla fall, oklart hur det blir med kortare biljetter. Hur som helst, ytterligare en sak de inte gör alltså. Är det bara jag som upplever det här som att SJ drar ner på servicenivån? Vad hände med att personalen skulle bli bättre på service, som det så fint stod om i det s.k. förbättringsprogrammet?

Så, då har jag nämnt en massa saker som ombordpersonalen inte gör. Så vad är det tänkt att de ska göra? Nån som vet? Jag är nämligen genuint nyfiken.

Innan

Det verkar vara viktigt att man registrerar resan innan man kliver ombord. Lustigt med tanke på att det inte går att registrera resan efter att man har gått ombord. Jag har iaf aldrig sett blippmaskiner på tågen.

Känns lite som att de har valt en random betoning och att det lika gärna hade kunnat stå "registrera resan innan du går ombord på tåget!". Eller "registrera resan innan du går ombord på tåget". Varför inte "registrera resan innan du går ombord på tåget". Personligen hade jag nog valt "registrera resan innan du går ombord på tåget!", för jag gissar att det är där skon egentligen klämmer - att folk glömmer att registrera resan. Fast jag hade nog tagit bort utropstecknet. Och kanske inlett med ett "vänligen" eller "var god". Och avslutat med ett "tack".

Jag ska bli passagerare

När jag var liten frågade min mamma vad jag skulle bli när jag blev stor. "Ska du inte bli pilot?", undrade hon. "Nä, jag ska bli passagerare", var mitt självklara svar.

Igår kom jag att tänka på den här anekdoten och så slog det mig. Jag har fan blivit passagerare.

Med det här, mina vänner, vill jag annonsera mitt återinträde i bloggosfären (som det så fult heter). Mycket har hänt sedan sist; regeringen har lovat lite mer pengar till infrastrukturen, SJ har meddelat att man kommer sluta sälja biljetter ombord och så har någon - oklart vem - satt upp små gula skyltar om att man ska registrera sin resa innan man kliver ombord tåget.

Allt detta, och lite till kommer jag skriva om här framöver. Och så har vi ju en lång, härlig vinter att se fram emot. Tågresande brukar kunna bli spännande då. Just det, SJ och Trafikverket, hör ni det? Det kommer en vinter även i år. Consider this a "heads up".

Bäst på kommunikation

På väg till jobbet imorse stannade mitt tåg tvärt, någonstans i skogen strax innan Märsta. Vi fick veta att det var strömlöst på grund av en kabelbrand hos Vattenfall. Ingen prognos. I mer än en timme stod vi där, och på grund av lite längre stopp än vanligt i Märsta och reducerad hastighet blev förseningen totalt en och en halv timme.

Först måste jag bara säga att den information man fick under stoppet faktiskt var helt OK. Det var i och för sig mycket vi vet ingenting och har inte fått någon prognos men när vi vet någonting så säger vi det till er, men mycket mer än så kan man ju inte begära. Bättre att säga så än att inte säga något alls.

Ett av högtalarutropen gav mig dock lite att fundera på:

Jaaa, och som ni märker har vi börjat rulla men vi får tyvärr räkna med reducerad hastighet då det är trångt på spåren nu till följd av det inträffade. Vi ber om ursäkt för denna fösening men tyvärr är det ju så att vi inte står för vår egen strömförsörjning. Och så vill vi passa på och påminna om att ni kan använda er av SJ:s restidsgaranti för att få lite ersättning.

Jag vet inte om jag tycker det är så synd att SJ inte står för sin egen strömförsörjning. Ska ett företag som inte kan fixa vegetarisk mat på beställning, laga stolarna i sina vagnar eller skicka sms om förseningar mer än två minuter innan berörda avgångar verkligen försöka sig på komplexa strömförsörjningsfrågor? Näh - det tycker inte jag heller. Därmed inte sagt att Vattenfall är superbra på det de gör heller, smutsigare byk får man leta efter, imho.

Sen var det ju trevligt av ombordpersonalen att påminna om restidsgarantin. De glömde dock informera om att SJ ska ändra restidsgarantin den första juni. Till det sämre, såklart. När jag skulle kolla upp hur väl detta stämmer överens med alla fina löften i det s.k. "förbättringsprogrammet" hittar jag det inte. Oväntat, eller hur? Vill minnas att det stod något om att SJ, som ett led i förbättringsprogrammet hade infört en ny, mer generös restidsgaranti. Visst, den var (lite) mer generös än den gamla - men den gamla var ju usel. Och nu försämrar man alltså restidsgarantin igen.

Jag hittar alltså inte förbättringsprogrammet. En google-sökning ger bara träffar på hemsidor och bloggar som refererar till det. En sökning på SJ:s hemsida ger noll träffar. Däremot hittar jag ett pressmeddelande där det står att SJ, för andra året i rad, har röstats fram som bäst på kommunikation i sin bransch. Helt sjukt ju, det måste vara något fel.

OK, vilka andra var med i tävlingen? Är det ett fall av att SJ får alla röster för att det knappt finns något motstånd? Vem ligger bakom rekryteringsföretaget Hammer & Hanborg som har genomfört undersökningen? Hur många av de 3 300 professionella kommunikatörerna som har tillfrågats har någon koppling till SJ? Sånt här borde någon journalist gräva i. Hörru Josefsson, om du läser det här så bjuder jag på scoopet!

Gästinlägget: Niklas Hill

Det verkar som att jag råkat avpublicera ett tidigare inlägg, vilket inte alls var meningen. Håll tillgodo.

Det händer med jämna mellanrum att vänner och bekanta hör av sig och undrar om de får göra ett gästinlägg i bloggen. Hittills har det stannat där någonstans, med en intresseanmälan - det är ingen som har tagit det där nästa steget och faktiskt författat något. Tills nu. Det är med stor glädje jag om en liten stund presenterar Ett tåg i tagets allra första gästskribent.

I sammanhanget bör jag kanske säga att eventuell kritik mot tågbolag eller andra, liksom påhopp av olika slag får stå för textförfattaren. Detsamma gäller förstås eventuella positiva omdömen - sånt vill jag verkligen inte befatta mig med.

Men nu alltså, plats åt dagens gästskribent: Niklas Hill!



Vegetarisk köttlasagne

Huvudskälet till att jag väljer att åka tåg är att det är det bästa alternativet för miljön. Av samma anledning äter jag inte kött. Att vara tågresenär och vegetarian är alltså en ganska logisk kombination.

Ändå är SJ:s vegetariska utbud minst sagt begränsat. Länge fanns det en enda köttfri rätt, en vegetarisk lasagne som till skillnad från alla andra rätter inte roterades. Sedan försvann den plötsligen. Efter kundprotester kom den tillbaka och ersattes sedan av nya köttfria rätter som till och med är ätbara. Problemet är bara att de oftast ta slut väldigt fort.

Jag minns en tågresa där den vegetariska maten verkade ha tagit slut i bistron. Som det visade sig hade dagens matleverans bara innehållit en enda portion utan kött. Den hade bistrovärden gömt undan så att en
riktig vegetarian skulle få den, så hon tog fram den när jag frågade. Vi var dock två vegetarianer som fick dela på den och en halv SJ-måltid som lunch är trots allt inte särskilt mättande.

Efter den erfarenheten gick jag över till att köpa med mig mat. Maten som finns att köpa på stationen är oftast både godare, mer hälsosam och billigare. Och den produceras inte under lika vidriga förhållanden som SJ:s bistromat.

Så egentligen är det enda skälet till att uppsöka bistrovagnen att hämta ut gratiskaffe.

Nu är det är ju ändå rätt praktiskt att kunna köpa mat på tåget, särskilt om tåget går tidigt på morgonen. Så när SJ införde möjligheten att köpa till vegetariska varmrätter redan vid bokningen kändes det värt att prova. Äntligen en garanti att det skulle finnas mat som jag kan äta! Trodde jag.

Första – och sista – gången jag testade att förbeställa mat var på en affärsresa till Oslo. Resan skulle börja halv nio och halv tre skulle jag komma fram. Jag skulle ha ett möte i direkt anslutning till ankomsten så det var ganska naturligt att äta lunch på tåget. När vi började bli hungriga gick min kollega och jag till kiosken för att hämta vår förbeställda mat: lasagne med pesto. Efter att ha väntat några minuter på att få maten uppvärmd upptäckte vi att den ”vegetariska” rätten till största delen bestod av köttfärs.

Ombordpersonalen blev minst lika upprörda som vi, inköpsansvarig fick en rejäl utskällning i telefon. Mycket mer än så kunde de ändå inte göra åt situationen, för precis som vanligt hade de ingen annan vegetarisk mat ombord. Så de bjöd på ostmacka och kaffebröd istället. Mättande var det inte och det är förstås aldrig bra att gå in i ett viktigt möte hungrig.

De på kundtjänst var efteråt väldigt snabbt att erbjuda pengarna tillbaka för maträtten. Med tanke på att de ändå inte hade levererat den var det mest en självklarhet. Men de tvärvägrade att kompensera mig utöver det. Intrycket jag fick var att de mest tyckte att jag fick skylla mig själv som envisades med att krångla och inte äta kött. Ett bemötande som kändes extra dåligt med tanke på hur väl ombordpersonalen ändå hade hanterat situationen.

Att slarva bort specialmat är ingen bagatell. I mitt fall fick jag gå in i ett viktigt möte utan att ha ätit lunch och det är nog så illa. För en allergiker som får i sig fel mat hade det kunnat sluta avsevärt mycket värre än så.

Niklas Hill

Välkommen till min värld

Det är den sista april - Valborg, om man så vill - och typ två miljoner människor vill till Uppsala just idag. Får ett sms 07:21 om att det är problem med elförsörjning i vagnhallarna och att det betyder att förseningar är att vänta. Ska egentligen bara göra en halvdag på jobbet. Sugen på att pallra mig iväg till Centralen? I don't think so...

På ett sätt är jag ändå lite nöjd, för timingen kunde inte varit bättre ur ett informationsspridningsperspektiv. Nu får jättemånga människor - typ två miljoner - uppleva det jag är med om typ varje vecka; försenade eller inställda tåg. Välkomna till min värld.

Om det är någon av de två miljonerna som bryr sig? Tveksamt. De här två verkade ta det hela med ro i alla fall...

Bäst formulering

Jag håller också med om att det inte var "bäst formulering". Inte någon av dem.

Tack, Emil, för dagens skratt!

Ett steg fram, två steg bak

Jag blir så jävla förbannad på SJ:s idioti. Igår köpte jag en kombinationsbiljett, så jag får åka med SJ och med SL. Tidigare har man till detta ändamål haft ett sladdrig kvitto och en kartongbit, som jag också har beklagat mig över i tidigare inlägg. Numer ska man ha dels sitt vanliga pendlarkort till SJ-sträckan och så ett SL-accesskort till lokaltrafiken. Trodde jag.

Jag var rätt nöjd med den här nyheten - två plastkort är bättre än två pappersbitar. Visst, jag har ju sett framför mig att man ska kunna ha ett enda kort men så långt har tydligen ingen på SJ/SL tänkt. Hur som helst, jag tyckte det var ett steg i rätt riktning.

Sen upptäckte jag att accesskortet funkar fint i tunnelbanan, men inte alls på bussarna. Nä, på bussarna ska man tydligen visa upp kvittot som man fick när man laddade på sina två plastkort. Det fick jag gå in på SL-center och ta reda på. Sa jag förresten hur jävla korkat det här är? Det är jäääävligt korkat.

Så nu har jag två plastkort och ett kvitto att hålla reda på under mina dagliga resor till och från jobbet. Dvs en sak mer än vad det var tidigare. Förklaringen? SJ har bestämt att accesskortet bara ska funka som "spärröppnare" hos SL och att det inte är ett färdbevis. Färdbeviset är själva kvittot. Visst kan jag slopa accesskortet och bara visa kvittot även i tunnelbanan, då får jag ju bara två saker att hålla reda på. Men jag vill ju inte stå i kö till kuren med spärrvakten varje gång jag ska åka tunnelbana liksom, klart jag väljer att gå i spärrarna om jag kan.

Men även om man köper den i idén om att accesskortet bara är en spärröppnare och att man ska kunna uppvisa kvittot vid anmodan - varför kan inte accesskortet öppna den "virtuella spärren" på bussen och att man på motsvarande sätt väntas kunna visa upp kvittot om någon frågar? Men till och med det är ju onödigt egentligen, för seriöst - hur svårt kan det vara att programmera ett kort som visar att man har betalat X antal kronor för att resa obehindrat med SJ en viss sträcka och med SL under 30 dagar?

Man ska ge dem att de aldrig har påstått annat än att accesskortet är en spärröppnare. De skriver till och med i broschyren jag fick att det är en spärröppnare för "tunnelbana och pendeltåg". De nämner inte ens bussarna, som att bussarna inte ingår i Storstockholms Lokaltrafik liksom.

Med all denna nyvunna kunskap om hur det funkar gick jag upp till SJ-loungen. Jag hade ändå lite tid att döda. Jag frågade mannen som satt där varför spärröppnaren inte bara kan funka på bussen. Han visste inte att det var så. Jag förklarade hela grejen, och sa att jag gärna ville veta varför det inte gick att bara ha acceskortet som färdbevis (inklusive på bussen). Han visste inte - såklart, jag hade ju precis fått förklara allting för honom - men ringde ett samtal.

En bit in i samtalet sa han jaja, man ska visa upp kvittot? Och så tittade han lite menande mot mig. Och det funkar inte med accesskortet på bussen, nähänej... Det här visste jag ju redan som sagt - jag hade ju precis talat om för honom hur det funkar. Så jag sa, ganska högt, jag vet det - min fråga är VARFÖR inte? Han hörde mig, jag vet att han hörde mig. Ställde han frågan varför till sin kollega? Nej. Han avslutade samtalet och vände sig till mig. Och förklarade att man måste visa upp kvittot. Jag vet redan det, min fråga var VARFÖR den så kallade spärröppnaren inte bara kan blippa grönt även på bussen? Jag medger att jag redan här var en smula irriterad, han tycktes ju inte lyssna på mig över huvud taget. Ja, nej, jag fick tyvärr inget svar på det. Klart du inte får svar när du inte ens ställer frågan din jävla imbecill, tänker jag. Han fortsätter, men det är så det ska vara. Och så ler han det där fejkleendet som man ibland möts av när någon som jobbar i servicebranschen måste le fast de tycker en kund är jobbig. Ni vet nog vad jag menar.

Jag blev så fruktansvärt provocerad. Höjde rösten lite. Han gick in i defense-mode och vad jag än sa eller frågade hädanefter bemöttes med ett tyvärr, det är bara så det är eller kort och gott bara tyvärr. Och så det där fejkleendet. Inte undra på att SJ konstant hamnar i botten i kundnöjdhetsundersökningar - de är så sjuuukt dåliga på information och känslan för service tycks vara obefintlig. Jag gick upp med en fråga, som han varken kunde svara på själv eller ansträngde sig särskilt hårt för att ta reda på svaret för. Inget jag ska göra mitt bästa för att föra frågan vidare till min chef, så kanske vi kan höra av oss?. Ingenting sånt - bara ett det är så det ska vara. Poängen är ju att jag som betalande kund inte alls tycker att det är så det ska vara - försök fatta hur jävla korkat det är! Jag har tre olika typer av biljetter/färdbevis/spärröppnare för att åka med två olika trafikföretag. I mina öron låter det som minst en biljettyp/färdbevis/spärröppnare för mycket. Eller? Fortfarande irriterad gick jag därifrån och hoppade på nästa tåg. Det här får bli ett blogginlägg, tänkte jag.

Jo, just det - anledningen till att jag hade tid att tjafsa med idioten uppe på loungen? Mitt tåg var inställt.

Felplacerade automater

"Uppsalapendeln" kommer och går oftast till spår 3 på Stockholm Central. Där finns det både automater att köpa biljett och ladda på pendlarkort i, och kortavläsare där man "blippar" sitt pendlarkort.

Man kan ju tycka att de borde stå i den ordningen; först fyller man på sitt kort, sen går man vidare och blippar det och sen hoppar man på tåget. Ungefär så tycker jag det känns mest naturligt. Men på Stockholm C har man valt att göra tvärtom. Där går man först förbi automaterna där man blippar sitt kort, och så fyller man på sitt kort, och sen går man tillbaka och blippar sitt kort. Och så går man följaktligen förbi biljettautomaterna igen för att hoppa på tåget.

OK, det handlar inte om särskilt många meter man måste gå fram och tillbaks - jag tycker bara det känns lite symptomatiskt... Tänker man över huvud taget till när man planerar sin verksamhet?

 

På andra änden, i Uppsala, står automaterna rätt. Där har man biljettautomaterna i gångtunneln, och blippautomaterna uppe vid perrongen. So far, so good. Där är problemet ett annat. En väldigt stor del av perrongerna är under tak och det är (såklart) vänthallarna också. Och så finns det en väl tilltagen, inglasad - och takförsedd - yta precis när man kommer upp för rulltrappan. Men tror ni för den skull att blippautomaterna befinner sig under tak? Nä.

Man kan alltså i princip gå under tak överallt, förutom om man ska man blippa sitt pendlarkort - då får man tamejtusan ge sig ut i regn, hagel och snö till blippautomaterna som står bortom allt vad väderskydd heter.

Inte heller i Uppsala handlar det om särskilt många meter, det känns bara lite onödigt att dessa automater i princip är det enda som inte befinner sig under tak - så att man tvingas ut i regnet.

Så automaterna är felplacerade, både i Stockholm och i Uppsala. Vart ska jag vända mig för att påpeka detta? Är det SJ? Det är ju deras automater... Eller är det Jernhusen, som äger stationshusen? Ingår perrongerna och placering av diverse automater i deras ansvarsområden? Eller kan det rentutav vara Trafikverket? De har ju ändå ansvar för rätt mycket, eller?

Jag vet inte, och det är i sig också ett problem anser jag - vi avreglerar järnvägen så mycket att ingen längre vet vart man vänder sig för att utkräva ansvar och alla aktörer kan bara (fortsätta) skylla på varandra. Och politikerna kan låta dem fortsätta tjafsa, så länge ingen kommer på tanken att kräva dem (politikerna alltså) på ansvar. Men jag gör det!

Härmed kräver jag att du, Catharina Elmsäter Swärd, på nästa fredagsfika i bollhavet på regeringskansliet (eller vad ni nu har för mötesformer) lyfter frågan om de felaktigt placerade automaterna och ser till att något blir gjort. Nu när du inte är tillfällig försvarsminister längre borde du väl kunna avsätta någon minut till det? 

Fotnot: Ja, jag inser att automaterna står väldigt rätt för de som inte har koll på sina biljetter. Om jag inte vet att jag måste fylla på mitt kort så får jag ju reda på det när jag först försöker blippa det och det inte går. Då kan det vara bra att ha blippautomaterna först... Men allvarligt, är det många som inte vet när det börjar bli dags att fylla på?

Det där är mina ben

Imorse satte jag mig i husdjurskupén, precis som vanligt. Det var tomt, bara jag där. Jag sträckte ut benen lite. Jag är nästan två meter lång, så det är skönt att kunna sträcka på benen ibland.

Efter en stund kommer det in en kvinna i 40-årsåldern. Inget konstigt i sig, det brukar komma ett par personer till och sätta sig i husdjurskupén. Hon rör sig långsamt, långsamt mot platsen precis mitt emot där jag redan sitter. Jag har varit med om det här förut, hon förväntar sig att jag ska flytta på mina ben så att hon kan sätta sig där - precis mitt emot mig...

Ursäkta, men du ser de där två grejerna som ser ut som ben? Det är ben, det är mina ben och jag tänkte ha dem där under den här resan. Lite lätt utsträckta sådär, det tycker jag är skönast. Men som du ser finns det ju väldigt många andra platser för dig att sitta på, och väljer du någon av dem kan du också ha dina ben utsträckta. Det är rätt behagligt, du borde testa. Så vad sägs - kan du ta och sätta dig någon annanstans än just där mina ben befinner sig - din jävla bekvämlighetsmarodör?

Den här monologen utspelade sig naturligtvis bara i mitt huvud - jag sa inget högt. Istället fnös jag lite, och så flyttade jag mig ett steg till höger och sträckte ut mina ben igen, väldigt demonstrativt. Oklart om poängen gick fram, man kan ju inte utgå från att folk som sätter sig mitt emot en har alla chips i påsen. Hon sträckte i alla fall ut sina ben också, så att de var precis där jag hade suttit. Sjukt provocerande.

Det finns få saker på resan som stör mig så mycket som folk som sätter sig mitt emot - fast det finns hur mycket plats som helst runtomkring. Hur många gånger ska man behöva säga det liksom? Man gör bara inte så!

Det enda som är mer fel är att sätta sig precis bredvid, om det finns en massa lediga platser runt om. Men det verkar folk ha fattat, det händer typ aldrig. Varför kan inte folk lära sig att man inte sitter mitt emot heller?

Bilden är taget i ett annat sammanhang och tillhör inte
"bekvämlighetsmarodören" i inlägget ovan.

En riktig tågflirt

På väg hem igår satt jag snett mitt emot en jättesöt tjej. Jag märkte direkt när jag satte mig ner att hon verkade lite intresserad av mig. Hon kollade upp från ombordtidningen Kupé rätt ofta och stirrade på mig med sina stora vackra ögon. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera uppmärksamheten så till slut började jag le lite ibland när hon kollade på mig. Hon log tillbaks vid ett par tillfällen och jag smälte nästan. En gång höjde hon till och med handen och vinkade lite sött till mig... Hon satt med fötterna på bordet, lite nonchalant sådär. Eller, ja, ska man vara riktigt noga satt hela hon på bordet och jag tyckte hon var supertuff.

Vem är den här tjejen?, undrar ni säkert. Ja, jag tog såklart reda på det. Hon heter Elma och är 14 månader. Med sig hade hon Lina, som hjälpte henne sitta rakt, där hon satt på bordet och läste Kupé. Årets sötaste medresenär är härmed redan utsedd!

Äntligen utvärderingsdags!

Äntligen! Jag har fått en chans att utvärdera SJ:s sms-tjänst. Som jag har längtat efter en möjlighet att säga något om den till SJ själva...

Jag fick alltså ett sms med en länk till en utvärdering. Överlag var det faktiskt rätt vettiga frågor. Fastnade dock på den här: Skulle du vilja att komfort-information (ex indragen 1a kl- vagn) kan selekteras i tjänsten?

Vet inte varför de inte bara kunde skriva "väljas" istället för "selekteras" men det var inte det som gjorde det svårt. Det var snarare det att man inte kunde utveckla sitt svar, man kunde bara välja ja eller nej.

Jag tillhör ju de som tycker att det är helt irrelevant huruvida det saknas en förstaklassvagn eller inte, så jag vill inte ha den informationen. Faktum är att jag är så trött på sms om indragna förstaklassvagnar att jag tycker de borde vara helt förbjudna. För alla. Så jag vill inte svara ja, man ska kunna välja - förlåt selektera - att få den informationen. Den ska ju inte vara tillåten. Men jag vill inte heller svara nej, man ska inte kunna vä... selektera... informationen, för jag antar att SJ då menar att det betyder att informationen om förstaklassvagnarna blir obligatorisk. Jag vill ju att det ska finnas ett enda svarsalternativ, och att det heter jag vill att information om förstaklassvagnar förbjuds. Brott mot förbudet bör dessutom beläggas med, låt oss säga, att behöva åka med SJ till Pajala och tillbaka två gånger i rad. Inget ont om Pajala, jag har aldrig ens varit där, det var bara det första jag kom att tänka på.

Min aversion mot sms:en om förstaklassvagnarna har vuxit sig så stark att när jag på en senare fråga fick möjlighet att ge ett svar i fritextformat drog till med versaler för emfas.

Fråga: Vilken information anser du är för mycket?

Svar: Tågnummer är irrelevant, vilken tid tåget skulle ha gått räcker. Indragen förstaklassvagn är irrelevant. Och, framför allt, I VILKEN ÄNDE DEN INDRAGNA FÖRSTAKLASSVAGNEN SKULLE HA SUTTIT ÄR SÅ SJUKT ONÖDIGT FÖR MIG ATT VETA!

Lokförarens svar angående öppna dörrar

Tänkte meddela att jag nu har fått svar av Peter i "Fråga lokföraren". Jag frågade alltså dels om dörrarna inte är låsta när tåget inte står vid en perrong (eftersom man ofta uppmanas att inte öppna dörrarna förrän man har kommit fram), dels om man inte bara kan låsa dörrarna på ena sidan av tåget (dvs de dörrar som inte ska användas) när tåget faktiskt står inne vid en perrong. Inlägget den 16 februari i år handlar om just detta och nedan har ni Peters svar på mina frågor.

Hej Eric!

Det är glädjande att du uppskattar mitt lilla bidrag till tidsfördrivet på din resa...

Just Uppsalapendeln, som jag vet att du nyttjar frekvent har dörrföregling på samtliga vagnar. För att vara korrekt så har alla våra vagnar dörrföregling, det är faktiskt några äldre lok som inte har den funktionen. Vi styr alltså dörrföreglingen från loket med ett vred och alla lok som drar Uppsalapendlarna har denna funktion. Vi kan däremot inte bestämma vilken sida av vagnen som ska friläggas utan båda sidor är öppna när vi har släppt dörrföreglingen, därav tilläggsinfo om vilken sida perrongen finns. Dörrföreglingen är tillslagen så länge vi inte står inne vid en perrong så när ni står och väntar på spår så är det inte möjligt att öppna dörren. Det är mycket riktigt det lilla "klicket" som är friläggningen av föreglingen som du hör.

Anledningen till utropet "håll samtliga dörrar [stängda tills vi kommer fram till plattform, bloggförfattarens tillägg]" kan vi nog tillskriva vanans makt. För inte så länge sedan fanns inte dörrföregling på några av våra lokdragna tåg och då var det väldigt viktigt att vi talade om för de resande att tåget inte stod inne vid perrong och att dörrarna ska hållas stängda.

Hur det är med införandet av styrning per sida vet jag inte så där får jag passa, men frågan har lyfts det vet jag.

Är det något ytterligare du funderar över så vet du var du ska vända dig...

Ha det bra!

//Peter

Bomproblematiken

Cykelparkeringen där jag ställer min cykel när jag ska hem från Uppsala ligger framför stationshuset. Jobbet ligger på andra sidan spåren. Det är begränsat med tunnlar under spåren vilket gör att man mer eller mindre rutinmässigt tvingas till något av övergångsställena, där överfarten regleras av den klassiska järnvägsbommen.

Ibland hör man varningsklockan för bomfällning ringa när man närmar sig övergångsstället. Då trampar man på, för hinner man inte över innan bommen har kommit ner kan det ta ett tag tills man kommer över.

Ofta när bommarna har gått ner så stannar de nämligen nere, till synes helt i onödan, hur länge som helst. Det har flera gånger hänt att jag har stått vid bommarna i fem minuter utan att se tillstymmelsen till ett tåg som ska passera. Detta har också gjort att jag flera gånger har varit nära att missa tåg, för som pendlare har man sällan mer än fem minuter tillgodo och man räknar inte riktigt med att behöva tillbringa fyra och en halv av dem vid en nedfälld bom. Nåja, nuförtiden har jag lärt mig räkna in en eventuell bomfällning i min restid från jobbet till stationen så det är sällan ett problem - mest irriterande att stå där och vänta på ingenting.

Ett allvarligare problem är att folk tappar förtroendet för bomsystemet när bommarna ligger nere utan att det kommer något tåg. Jag har flera gånger bevittnat hur folk helt enkelt tröttnar och bara går under eller runt  de nedfällda bommarna. Det är vanligare än man tror och jag kan inte låta bli att fundera på hur ofta det händer olyckor på grund av att bomfällningarna inte har någon trovärdighet.

Jag skrev faktisk till "Fråga lokföraren" om det här för drygt två år sedan. Fick först ett svar som jag inte riktigt förstod. Arne, som på den tiden var lokföraren i "Fråga lokföraren", återkom dock på eget initiativ med en lite fylligare förklaring efter någon dag. Jag tackade så mycket för förklaringen och ställde några kompletterande frågor kring det hela och fick då ytterligare ett svar. Ett otroligt invecklat sådant, och ska jag vara helt ärlig så förstår jag fortfarande inte hur det går till. Trots att jag har fått totalt 1220 ord, eller 7086 tecken, på ämnet. Om du är intresserad kan du ju lämna en e-postadress, så ska jag vidarebefordra vår korrespondens, men jag ska här inte försöka redogöra för hur det funkar för det vet jag som sagt fortfarande inte.

Nej, jag nöjer mig med att konstatera att det är irriterande och farligt med ologiska bomfällningar - och att det finns planer på att bygga bort dessa övergångar inom en relativt snar framtid är goda nyheter. Och vad mitt val av cykelparkering anbelangar - för visst skulle jag kunna parkera cykeln på andra sidan spåren, så att jag slipper korsa spåren över huvud taget - så har ju det knappast med saken att göra. Bomproblematiken är större än så.

Aha! Skorna!

För någon vecka sedan satte jag mig som vanligt i husdjurskupén. Skönt, det är bara jag där. Efter en minut eller så kliver det in en herre i 45-50-årsåldern. Nåja, inte hela världen, det är inte som att jag äger husdjurskupén. Nästan omgående tar han av sig skorna och slänger upp benen, så att han ligger och tar upp alla tre stolar på ena sidan husdjurskupén. Därefter drar han upp sin iPhone och drog på något som lät som antingen en Bollywoodfilm eller en kavalkad i arabiska musikvideos - det var lite svårt att avgöra med så dålig ljudkvalitet. Nej, just det - han använde inte hörlurar utan körde alltså sin musik rätt ut i det gemensamma utrymmet. Inga konstigheter.

För en stund tänkte jag "är det här en dröm eller råkade jag ta på mig min osynliga mantel när jag gick hemifrån?". Snubben verkade inte bry sig om mig för fem öre, visade ingen som helst hänsyn. Det var som att jag var på besök i hans vardagsrum utan att han ens visste att jag var där.

OK, att folk tar av sig skorna händer faktiskt ibland, även om jag personligen tycker att det beteendet är att ta med sig lite för mycket av den privata sfären in i kollektivtrafiken. Det är inte som att jag vaknar varje morgon och längtar efter att få utforska folks tubsockor och den sötsura doften av vinterskor som inte vädras tillräckligt ofta. Men så är det, uppenbarligen tycker en icke obetydlig andel av resenärerna att det är acceptabelt att ta av sig skorna bland sina medmänniskor på tåget.

Däremot är det sällan man ser någon lägga sig ner, som i en divan och som för att säga "det här är mitt utrymme, här gör jag vad jag vill, jag behöver inte bry mig om någon annan och gillar du det inte så kan du väl gå och sätta dig någon annanstans?". Och att detta förstärks genom att personen ifråga drar upp sin smartphone och börjar spela sin favoritmusik utan hörlurar är ännu ovanligare.

Jag suckade. Fnös lite. Tog fram mina egna hörlurar på ett demonstrativt sätt och satte på musik. Ingen reaktion. Min musik hördes nästan inte, han spelade för högt. Till slut tröttnade jag och frågade irriterat om han kunde tänka sig att sänka volymen lite. Jodå, det kunde han väl. Jag satt ändå och var irriterad. Tids nog kom vi fram till Uppsala och jag kunde sticka därifrån och fortsätta med min dag.

Har inte tänkt på snubben sedan dess. Tills idag. För när jag klev på tåget imorse och kom in i husdjurskupén så låg han där igen. Utan skor men med hörlurar den här gången. Och han sov. Så jag slog mig ner ändå. Roade mig med att ta upp ljudet från hans snarkningar. Funderade på att fota honom men kom fram till att det nog var lite taskigt. Vad göra, jag vill ju ha en bild till blogginlägget... Aha! Skorna!

Öppna dörrar

Rätt ofta händer det att man närmar sig Stockholm C men att tåget stannar när det är en liten bit kvar, för att invänta ledigt spår. Då brukar resenärerna genom högtalarutrop uppmanas att inte öppna dörrarna ännu, eftersom tåget inte har kommit fram till plattform. De brukar också vara nogranna med att tala om att avstigning kommer att ske på höger (eller vänster, men oftast höger när det handlar om Stockholm C) sida i tågets färdriktning.

 Varje gång jag hör det här undrar jag: går dörrarna över huvud taget att öppna om lokföraren inte vill att det ska gå? Borde det inte finnas "centrallås" på tågen? Och borde det inte vara rätt enkelt att bestämma vilka dörrar som ska låsas upp, när tåget väl står vid plattformen? Det känns som att den uppenbara lösningen är att ha två knappar; en som låser upp alla dörrar på höger sida och en som låser upp alla dörrar på vänster sida. Eller?



Nåja, jag tror inte att det är så enkelt som det låter för det händer med jämna mellanrum att ett tåg som står inne vid plattformen har dörrarna öppna åt alla håll, alltså även på den sidan där det inte finns någon platform utan bara spår.

Hela problematiken tycker jag är värd att följa upp, jag ska nog skriva till "Lokförar-Peter" och fråga. Om ingen av er, kära läsare, vet svaret? Kan man inte bara låsa dörrarna på den sidan där de inte ska användas?

Bilder

Jag ska verkligen försöka bli bättre på att lägga upp bilder här på bloggen. Här kommer ett gäng som jag har samlat på mig under en tid.

 

Årets medarbetarlösning

SJ redovisar enligt dn.se en vinst före skatt på 230 miljoner kronor för fjolårets sista kvartal. Helårsresultatet före skatt blev en vinst på 38 miljoner kronor, att jämföra med vinsten på 406 miljoner 2010.

Det är uppenbart att en vinst på 38 miljoner kronor är för lite och därför har SJ inlett ett besparingsprogram som ska sänka de årliga kostnaderna med 300-400 miljoner kronor under de två närmaste åren. Syftet är, enligt SJ, att öka effektiviteten för att "bättre kunna möta framtida utmaningar och stärka vår konkurrenskraft".

Högt uppsatta källor inom koncernen avslöjar nu för Ett tåg i taget hur det ska gå till. De ska låta personalen ha fler pysseldagar för att komma på kreativa lösningar på problem som annars kan vara dyra att åtgärda med mer traditionella insatser.

Ett förslag som år 2011 belönades med andraplatsen i den prestigefyllda tävlingen "årets medarbetarlösning" var att skriva stolsnumreringen på baksidan av papptallrikar med en spritpenna. "På det här viset slipper vi beställa in fler plaketter i mässing eller plast från dyra och opålitliga underleverantörer när en stolsnumreringsplakett går sönder", sade då en centralt placerad tävlingsarrangör. Idén, vars upphovsman önskar förbli anonym av rädsla för hot och trakasserier från landets stolsnumreringsplakettstillverkare, kallades i en intern promemoria för "ett mycket innovativt grepp som gör att SJ kommer spara in miljontals kronor under 2012".

Mot bakgrund av den lilla vinsten för 2011 kan dock Ett tåg i taget avslöja att SJ har slipat på idén ytterligare. "Varför rita på papptallrikar när det är betydligt billigare att rita på vanliga pappersark?", säger hjärnan bakom justeringen. När det här blir verklighet vill inte källan avslöja, men tillägger: "Vi vill inte chocka kunderna med en total omställning på för kort tid, så de vanliga stolsnumreringsplaketterna finns kvar under en övergångsperiod. Men i slutet av året ska de ha fasats ut till förmån för lappar som är skrivna för hand". Vad nästa steg i denna nyordning blir är ännu inte klart, men arrangörerna är säkra på att kostnaderna för stolsnumreringen kan kapas ytterligare och hoppas på fler spännande bidrag i nästa års tävling. "Många intressanta idéer har varit på tapeten i årets tävling, bland annat att numreringen ska skrivas med kaffesump på botten av våra pappmuggar. Men det tyckte vi verkade vara på gränsen för vad som är acceptabelt för ett högteknologiskt transportbolag i ett av världens mest utvecklade länder".

Och jag är tågmästaren

Imorse blev mitt tåg, 08:11, inställt. Sms:et om det kom 08:10 och de hänvisade till 09:11. Tack SJ, det var ju till stor hjälp. Hade de skickat det sms:et en kvart tidigare hade ju folk kunnat ta 08:00 tåget istället. Eller så hade kunnat sova en timme till. Noterade som tur var att det där 08:00-tåget också var försenat. Hann precis med.

Men det här var ändå inte dagens stora händelse. Nej, dagens stora händelse utspelade sig på väg hem istället. Jag tog ett lite tidigare tåg än vanligt för jag skulle hinna träffa en snubbe som ska laga mina persienner.

Någonstans efter Märsta rusar en kvinna nerför mittgången mot personalkupén. Det syns på henne att något är fel. 30 sekunder senare går kvinnan tillbaks, med de två ombordansvariga hack i häl. Ytterligare någon minut senare väller det ut folk från vagnen bredvid, in i min vagn. Jag frågar någon av dem vad som har hänt.

Det brinner.

Tåget stannar till. Lokförarens röst hörs högtalarsystemet.

Jaaa, det var lokföraren här. Anledningen till att vi står här är att vi ska undersöka ett tekniskt fel.

Va? Ett tekniskt fel? Är det så det heter när tåget brinner? OK, jag antar att han säger så för att inte sprida panik. Och jag antar att det inte kan vara så farligt om vi inte får någon information om att det är dags att utrymma tåget. Å andra sidan är det rätt sällan man får information av SJ över huvud taget... Vad göra? Jag spelar Word Feud.

Tiden går. Och vi står stilla. Och vi hör ingenting. Jag inser att jag inte kommer hinna hem i tid för att träffa persiennsnubben. Ringer och avbokar.

- Tjena Lasse, Eric här, vi skulle träffas angående en persienn som behöver lagas hos mig.
- Ja, tjena, tjena...
- Du, det tåget jag sitter på brinner, så jag kommer nog inte hinna hem innan klockan sex.
- Jaha, nä, nä...
- Men du kanske har tid senare i veckan?
- Ja, jo, jo, jag har lite andra jobb i området senare i veckan, så jag hör av mig så bokar vi in något nytt.
- Kanon, vi hörs senare då.
- Ja, det gör vi, hej, hej.
- Hej.

Han lät lite förbluffad. Men vem kan klandra karl'n? Det är nog inte varje dag någon hör av sig och säger att man sitter på ett brinnande tåg. Persiennerna får vänta, det tycker nog Lasse är förståeligt.

Efter kanske 20 minuter bryts tystnaden.

Ja, vi vet att det har varit lite dåligt med information här men anledningen till att vi står stilla är att vi hade kraftig rökutveckling i en av vagnarna från bromsarna. Vagnen är nu utrymd och avstängd och bromsarna har stängts av så vi rullar strax vidare.

Mycket riktigt, strax därpå rullar vi vidare. Precis innan Stockholm stannar vi, som vanligt, för att vänta på ett ledigt spår.

Ja, då inkommer vi strax till Stockholm central. Och vi ber om ursäkt för förseningen som alltså berodde på kraftig rökutveckling... eller inte så kraftig... men hela vagnen var fylld med rök... eller, inte fylld med rök, lite rök, men det luktade väldigt mycket rök... Och om det är någon som saknar ett par herrhandskar från den utrymda vagnen så har jag dem. Och jag är tågmästaren.

Vi rullar in till Stockholm C och är välbehållna allihop. Möjligtvis med undantag för tågmästaren som antingen har fått i sig lite mycket av den där röken eller som bara är lite skärrad över situationen, men som hur som helst precis har levererat ett av de mest flummiga meddelanden jag har hört på ett tåg.

En dålig morgon

Igår tappade jag bort mitt pendlarkort. Kom till resebutiken vid Stockholm C på morgonen i god tid innan min avgång och gled förbi kön med mitt svarta SJ-priokort.

- Hej, jag har tappat bort mitt pendlarkort.
- Vad är det för kort?
- En kombinationsbiljett: SJ mellan Stockholm och Uppsala och så SL i Stockholm dårå.
- Vi kan tyvärr inte ge dig ett nytt.
- Men jag har kvittot.
- Det går inte.
- Varför inte?
- Vi behöver biljettnumret.
- Men jag har registrerat biljettnumret på mitt SJ Prio-konto, när jag registrerade poängen för köpet. Kan ni inte kolla upp det?
- Nej, det går inte - vi kan inte spåra det.

Jag vet inte varför hon skulle försöka spåra mitt borttappade kort. Kanske menade hon att de vill kunna försäkra sig om att ingen annan använder det. Jag var lite för morgontrött för att ge mig in i den diskussionen. Eller så var jag för trött för att ens förstå vad hon menade.

- Jaha, vad ska jag göra då?
- Du får ta det på hemförsäkringen.
- Vadå, jag ska polisanmäla att mitt pendlarkort är borttappat och gå igenom hela processen med mitt försäkringsbolag - det kommer ta flera dagar...
- Ja, så får du nog göra...
- Men hur ska jag resa under tiden, menar du att jag ska köpa ett nytt pendlarkort här och nu för att kunna resa under den tiden? Som jag redan har ett pendlarkort för?
- Ja.
- Det är ju jättekonstigt, helt sjukt.
- Ja, men så är tyvärr reglerna.
- Jag har ju kvittot, är inte det bevis nog för att jag är berättigad till resor under den här perioden?
- Tyvärr så går det int...

Det där sista hörde jag bara på lite håll, jag vände ryggen till och började gå därifrån så fort jag hörde "Tyvärr" för andra gången.

Jag funderar ett tag på att gå upp till SJ-prioloungen och klaga lite för personalen där men misstänker att de bara kommer hänvisa mig ner till resebutiken där jag precis har varit. Och dit har jag ingen lust att gå igen. Går och köper en enkelbiljett i automaten istället, tänker att det var bättre att hinna med tåget och försöka lösa problemet med mitt borttappade kort på resebutiken i Uppsala istället.

Kommer till perrongen. Tåget försenat. Typiskt. 08:23 är den nya tiden satt till. Typ 08:25 dyker ett annat tåg upp på spår 3. Jag går fram till förarhytten och lokföraren sticker ut huvudet.

- Hej, det här är inte Uppsala-tåget va?
- Nej, det här ska gå till Falun.
- OK, när då?
- Ja, det är inte jag som ska köra det men jag ska kolla.

Hon tar fram en tidtabell och bläddrar lite. Under tiden ser jag att ganska många människor har börjat gå på tåget.

- 08:44 ska det här gå. Men det stannar i Uppsala också.
- Jaha, men 08:11-tåget till Uppsala är försenat och det står att det ska gå från det här spåret om - förlåt, för - två minuter sedan...
- Jaha...
- ...men nu står ju ditt tåg här.
- Ja... Vänta lite så ska jag kolla med trafikcentralen var det tåget är någonstans.

Hon går in i förarhytten igen och ringer ett samtal. Sticker ut huvudet två minuter senare.

- Du, det där tåget är inte i närheten.
- OK, för det står ju fortfarande på skyltarna...
- Ja, de ska göra ett utrop nu.
- OK, och så kanske du kan göra ett utrop på tåget för alla som gick på nu och tror att det är Uppsala-tåget.
- Ja, det ska jag göra. Det är bra att du säger till.
- Det är lugnt.

Jag vänder mig om och precis som jag inser att att en ansenlig hop med människor har samlats bakom mig överöses jag med frågor. Vad sa hon, är det här Uppsalatåget, när går det här tåget, går det inte ett tåg 08:41 också, vad sa hon, var är det försenade tåget, stannar det här tåget i Uppsala...?

Jag svarar på några av frågorna och smiter därifrån. Orkar inte misstas för en SJ-anställd. Utropet kommer. Och jag funderar över när sms:et kan tänkas komma. Det kommer inte. Överhuvudtaget.

Jag blir förbannad när jag tänker på den där sms-tjänsten. Hela förra veckan fick jag hur många sms som helst om att tågen - ja, typ alla tåg - saknade en förstaklassvagn. Men de kan inte bemöda sig om att skicka ut ett sms när det faktiskt handlar om något relevant - som att ett tåg är försenat med vem-vet-hur-många minuter. Tåget kanske till och med blev inställt, vad vet jag, men inte tusan fick man något sms. Det är uselt.

Det bästa alternativet blir till slut att sätta sig på det där Falun-tåget. Många står. Jag lider med dem. Men är mest förbannad. För att jag har tappat bort mitt pendlarkort och tydligen inte kan få ett nytt, utan tvingas köpa ett nytt. Och för att tåget är försenat och man inte har fått någon information förän man har tagit saken i egna händer och kollat upp grejer som SJ:s personal borde hålla koll på och informera om. Sitter också och hatar de där dubbeldäckarna, som Falun-tågen är, de är så sjukt obekväma. Kan inte sova.

Sitter och dödar restid med att rensa plånboken på skräp. Hittar mitt pendlarkort i sedelfacket, där jag aldrig har haft det förut. Typiskt, då sitter jag här med ett giltigt pendlarkort och en giltig enkelbiljett som jag har köpt för att komma för sent till jobbet. Funderar på vilken av biljetterna jag ska visa upp om det blir kontroll. Det blir ingen kontroll - personalen kan nog inte ta sig fram när folk står upp i gångarna för att det är så trångt. Finner tröst i att jag i alla fall hittade mitt pendlarkort och slipper kontakta polisen, försäkringen och - framför allt - slipper gå in i SJ:s resebutik i igen.

Snälla SJ...

KAN NI SLUTA SKICKA SMS OM ATT DEN ENA ELLER DEN ANDRA FÖRSTAKLASSVAGNEN SAKNAS?! FÖR HELVETE!

Tack.

Ibland den norra, ibland den södra

Det är lustigt - jag har alltid undrat hur många olika sms kan man få samma dag, om samma sak. Idag kom jag en liten bit närmare svaret. Minst sju.

Det började imorse, fem minuter i sex:

Tåg 804 den 23jan [sic] 2012 med avgångstid klockan 06.11 från Stockholm har den norra 1:a klass vagnen [sic] indragen.

Tio minuter över sex kom det ett annat sms, denna gång om att tåget 06:41 går som en dubbeldäckare istället för ordinarie lok och vagn.

Men en halvtimme senare är vi tillbaka på temat "tåget saknar en förstaklassvagn". Och så fortsätter det resten av dagen. SJ gick bananas med den här informationen, hela sju sms får jag alltså som handlar om det här med förstaklassvagnar. Den största variationen (förutom att det handlade om lite olika avgångar) var att det ibland var den norra förstaklassvagnen som saknades, ibland den södra.

Man undrar ju - gick förstaklassvagnarna sönder en efter en under hela dagen? Det ter sig för mig osannolikt. De måste ju ha vetat hur många förstaklassvagnar de hade när de började arbetsdagen med att sätta ihop tåg, eller? Och i så fall, hade de inte kunnat bara skicka ett sms?

Hej! Idag är risken stor att du får åka med ett tåg som saknar en förstaklassvagn. Det kan vara den norra, det kan vara den södra. Hejdå!

Jag bjuder på den SJ, om ni skulle behöva den i framtiden.

Det var inte jag

I förrgår attackerades alltså en tågmästare på Uppsalapendeln av en resenär. For the record: det var inte jag.

Däremot har jag många gånger tänkt på hur jobbigt det måste vara att ha ett av Sveriges minst omtyckta företag som arbetsgivare. Oavsett om alla brister som resenärerna upplever beror på tågoperatörerna (i mitt fall SJ), Trafikverket, politikerna eller någon helt annan - så är det ju väldigt sällan ombordpersonalens fel när något går snett. Men det är de som står i skottgluggen, tillsammans med kollegorna på resebutikerna.

Av ombordpersonalen förväntar jag mig egentligen två saker. Ett trevligt bemötande, vilket man faktiskt oftast får, och viss grundläggande information när något inte funkar. Det senare är det väl lite sisådär med, men det är ju faktiskt inte alltid personalen själva har fått någon information att förmedla.

Så jag tycker nog lite synd om de som jobbar på t.ex. SJ. Så mycket skit de får ta för något de oftast inte kan rå för. Det har uppenbarligen sina nackdelar att representera ett av Sveriges sämsta företag.