Aha! Skorna!

För någon vecka sedan satte jag mig som vanligt i husdjurskupén. Skönt, det är bara jag där. Efter en minut eller så kliver det in en herre i 45-50-årsåldern. Nåja, inte hela världen, det är inte som att jag äger husdjurskupén. Nästan omgående tar han av sig skorna och slänger upp benen, så att han ligger och tar upp alla tre stolar på ena sidan husdjurskupén. Därefter drar han upp sin iPhone och drog på något som lät som antingen en Bollywoodfilm eller en kavalkad i arabiska musikvideos - det var lite svårt att avgöra med så dålig ljudkvalitet. Nej, just det - han använde inte hörlurar utan körde alltså sin musik rätt ut i det gemensamma utrymmet. Inga konstigheter.

För en stund tänkte jag "är det här en dröm eller råkade jag ta på mig min osynliga mantel när jag gick hemifrån?". Snubben verkade inte bry sig om mig för fem öre, visade ingen som helst hänsyn. Det var som att jag var på besök i hans vardagsrum utan att han ens visste att jag var där.

OK, att folk tar av sig skorna händer faktiskt ibland, även om jag personligen tycker att det beteendet är att ta med sig lite för mycket av den privata sfären in i kollektivtrafiken. Det är inte som att jag vaknar varje morgon och längtar efter att få utforska folks tubsockor och den sötsura doften av vinterskor som inte vädras tillräckligt ofta. Men så är det, uppenbarligen tycker en icke obetydlig andel av resenärerna att det är acceptabelt att ta av sig skorna bland sina medmänniskor på tåget.

Däremot är det sällan man ser någon lägga sig ner, som i en divan och som för att säga "det här är mitt utrymme, här gör jag vad jag vill, jag behöver inte bry mig om någon annan och gillar du det inte så kan du väl gå och sätta dig någon annanstans?". Och att detta förstärks genom att personen ifråga drar upp sin smartphone och börjar spela sin favoritmusik utan hörlurar är ännu ovanligare.

Jag suckade. Fnös lite. Tog fram mina egna hörlurar på ett demonstrativt sätt och satte på musik. Ingen reaktion. Min musik hördes nästan inte, han spelade för högt. Till slut tröttnade jag och frågade irriterat om han kunde tänka sig att sänka volymen lite. Jodå, det kunde han väl. Jag satt ändå och var irriterad. Tids nog kom vi fram till Uppsala och jag kunde sticka därifrån och fortsätta med min dag.

Har inte tänkt på snubben sedan dess. Tills idag. För när jag klev på tåget imorse och kom in i husdjurskupén så låg han där igen. Utan skor men med hörlurar den här gången. Och han sov. Så jag slog mig ner ändå. Roade mig med att ta upp ljudet från hans snarkningar. Funderade på att fota honom men kom fram till att det nog var lite taskigt. Vad göra, jag vill ju ha en bild till blogginlägget... Aha! Skorna!