Idag har jag jobbat i Stockholm, så jag har inget nytt att rapportera från tågen. Därför tänkte jag bjuda på ett inlägg jag gjorde på Facebook den 12 oktober förra året. Håll tillgodo.
Det sätter sig en man bredvid mig i tågkupén. Han har två stora, genomskinliga plastpåsar som prasslar. Den ena är fylld med papper, det ser ut som utskrivna artiklar eller PM. Den andra är full av små, genomskinliga fryspåsar. Som prasslar. Ur fryspåsarna tar han fram allehanda muffins och kakor som han mumsar i sig. Sen minimorötter, som efterrätt liksom. Han tar fram en bok, den ser ut att vara på isländska. ”Kanske en professor i nordiska språk”, tänker jag. Det prasslar när han tar fram boken ur plastpåsen. Han läser en liten stund. Jag önskar att jag kunde läsa en stund.
Men vad gör han nu? Han tar av sig strumporna. Jag hade inte ens märkt att han redan hade tagit av sig skorna. Plötlsigt stannar tåget mitt i ingenstans. Jag tänker: ”igen”. Den barfota, prasslande, läsande mannen ser oberörd ut. Jag önskar att jag kunde vara oberörd.
Efter en stund rullar tåget igen och vi närmar oss Stockholm central. Dags för mannen att plocka ihop alla sina små, prasslande fryspåsar och lägga dem i en av de stora prasslande plastpåsarna. Han skrapar lite med handen under fötterna. Det ser inte ut som att han gör det för att borsta bort smuts från golvet, utan mer för att det är skönt eller för att skrapa bort lite död hud från fotsulorna. På med strumporna nu. Sen skor, jacka och ryggsäck. Han ser sig om innan han lämnar kupén men han har fått med sig alla plastpåsar. Det enda han lämnar bakom sig är lite fot. ”Och lite värdighet”, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar