SJ ska ha cred. Kanske inte så mycket cred som de tror att de ska ha, men lite. För det första verkar de nu ha insett att de inte kan stoppa huvudet i snön längre. Kundernas missnöje är högst påtagligt, vilket SJ erkänner genom att ha tagit fram tre underhållande reklamfilmer under samma tema: folk vågar/vill inte erkänna att de jobbar på SJ. Att SJ nu slutar leva i förnekelse är ett viktigt steg i rätt riktning.
För det andra framstår SJ:s s.k. "förbättringsprogram" som tämligen ambtitiöst och en del av åtgärderna lovar gott.
Sedan kan man i och för sig undra varför det har tagit så lång tid att komma på att man behöver göra något. Dessutom är jag inte helt övertygad om att genomförandet av föreslagna åtgärder funkar/kommer att funka. Jag har t.ex. aldrig, aldrig någonsin, blivit bjuden på kaffe vid förseningar. EN enda gång i höst/vinter har jag hört att ersättningsbussar är på väg (men jag vet inte hur lång tid det tog innan de kom, och/eller om de var tillräckligt många - jag tog en taxi istället). Och vad gäller SJ:s "generösare restidsgaranti" så är det förvisso sant, men man ska ha i åtanke att den tidigare restidsgarantin var extremt ogenerös. Bara för att den har blivit liite, liite bättre betyder det inte att den är bra. SJ:s resonemang kring restidsgarantin är lite som när folk tycker att Barack Obama förtjänade Nobels fredspris, bara för att han är bättre än George W. Bush. Men liksom jag tycker att vi ska ge Obama en chans, tycker jag att vi ska ge SJ en chans - nu när de själva säger sig satsa på att lösa de här problemen. Låt oss se vad som händer nästa vinter. Tills dess tänker jag fortsätta gnälla på allt som inte funkat - och som fortsätter att inte funka - denna vinter.
À propos politiker förresten, snart är det dags för ett inlägg om politikernas roll i det här kaoset. Stay tuned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar