Det är något förnedrande med att ansöka om ersättning från SJ:s restidsgaranti. Jag känner mig som en fattig och hungrig liten bonnpôjk, som med mössan i hand ber patron om brödsmulorna från gårdagskvällens julbord. Patron slänger smulorna framför fötterna på mig och jag bugar och bockar och känner mig evigt tacksam: ”tack snälla patron, tack så hemskt mycket!”.
Idag fick jag alltså besked om att jag får ersättning från SJ för två förseningar för ett par veckor sen. Min reaktion var att bli... glad och tacksam, och det stör mig. 58 kronor - det är vad jag får om förseningen är på mer än en timme. Jag vill inte att det ska kännas som att SJ gör mig en tjänst när de ger mig de där 58 kronorna. Jag vill bara känna att jag får vad jag har rätt till. Min förlorade arbetstid är värd mer än 58 kronor. Så varför blir jag blir tacksam när jag får dessa smulor av SJ?
Jag är varken fattig eller hungrig. Jag är inte bonnpôjk heller, ifall ni undrar, men det har ju inte så mycket med saken att göra. Kanske är det bara känslan av att få rätt, att de på något plan ändå erkänner att de har gjort fel. Där finner jag min tröst. För jag vägrar tro att jag ska behöva bli glad och tacksam för pengarna i sig, för mina surt förvärvade 58 kronor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar