Se upp för dörrarna, dörrarna stängs (inte)

I gårdagens 18 minuter kunde man läsa att ett tåg i lördags kväll kört med en öppen dörr. Det här ska ju inte kunna hända  naturligtvis. Det är därför vi har alla de extra säkerhetsreglerna, att det är kontroll före avgång och det är till och med så att tåget inte kan rulla iväg. Det säger Johan Wadman, regionansvarig på SJ.

Så antingen har personalen gjort en kontroll men missat en dörr, eller så struntade man i kontrollen. Oroande är det hur som helst när säkerhetsrutiner inte fungerar. Dessutom säger Wadman att tåget inte kan  köra med öppen dörr. Det är bevisligen inte sant. Man undrar ju lite om det finns andra saker som inte kan ske.

Till exempel undrar jag om det är tekniskt omöjligt att låsa dörrarna bara på ena sidan tåget när man står vid en perrong - kan det verkligen vara så svårt? I november förra året räddade jag två damer från att kliva/ramla ut på spåret vid Stockholm Central. Den ena stod verkligen med ena foten på sista trappsteget och den andra i luften typ en meter ovanför spåret när jag kom och vänligt men bestämt hävdade att perrongen var på andra sidan och att det var en mindre bra idé att kliva ner på spår 2. Räddaren av lårbenshalsar, at your service.

Varför man väljer att själv öppna dörren på ena sidan tåget, när motsatt dörr (den rätta) redan är vidöppen förstår jag inte. Dessutom, öppnar man en dörr borde man ju kunna förvänta sig att det ska vara en perrong där, man hoppar ju inte ner på spåret på Stockholms Central liksom. Det kan bara förklaras med damernas ålder, synen och hörseln var väl inte på topp. Helt plötsligt förstår man varför ombordpersonalen alltid, upprepade gånger, säger avstigning sker till höger [eller vänster] i tågets färdriktining. Men vore det inte enklare att helt enkelt låsa dörrar som inte ska användas?

Konsten att uppskatta en försening

Det är alltid lika underhållande att se SJ försöka uppskatta när ett försenat tåg ankommer eller avgår. Man står på perrongen och väntar på tåget som ska gå 17:09. Klockan kanske är 17:08 men tåget har inte ens ankommit. Men likförbannat står det att tåget ska avgå 17:09. De räknar alltså med att tåget ska dyka upp i horisonten, hinna fram till perrongen, släppa av ett par hundra människor, släppa på ett par hundra människor, stänga dörrarna 30 sekunder innan avgång och komma iväg – på en minut.

Alternativet är att de uppskattar förseningen till 5 minuter, så det står ”ny tid – 17:14”. När klockan är 17:14 och tåget fortfarande inte är där kommer det en ny tid igen, säg 17:17. 17:17 blir den nya tiden 17:18, en minut senare blir det 17:19. Och sådär kan de hålla på hur länge som helst. Med lite tankeverksamhet borde man väl kunna göra en verklighetsanpassad uppskattning vid det första tillfället, istället för att hela tiden skjuta upp den beräknade avgångstiden med en minut åt gången. Man tänker att det inte borde vara så svårt.

Att SJ blir tvungna att uppskatta - beräkna - en försening händer tyvärr alltför ofta. Att resenärer uppskattar - är tacksamma för - förseningar sker inte lika ofta. Men häromdagen hände det mig. Jag jobbade sent och tokrusade upp till spår 4 vid Uppsala C vid 20:09 bara för att se tåget börja rulla iväg. Tusan också, en timme till nästa avgång. Om inte... En snabb koll på informationstavlan och det visar sig att jag har tur: tåget från Gävle till Stockholm som skulle ha kommit (och gått) fem minuter tidigare var försenat. Ny beräknad avgångstid: 20:08. Klockan är förvisso 20:09 men som förklaras ovan kan man lugnt räkna med att det skjuts upp ytterligare några minuter. Jag går ner från spår 4 och kommer upp på spår 8 precis som det försenade tåget rullar in. I sådana lägen uppskattar man förseningen, och man uppskattar särskilt att SJ inte kan uppskatta förseningen.

Tjuvlyssnat

Tänkte bjuda på ett skönt citat från tjuvlyssnat.se (tack Johan DH för tipset!):

Tåget har lämnat stationen men efter en stund bromsar det in och en knastrig röst hörs ur högtalaren.
Högtalarröst: Vi får ursäkta för att vi har stannat. Men det är en dvärg som har hängt sig på spåret.
Flera av passagerarna tittar förvånat på varandra. Efter en stund knastrar det till i högtalarna igen.
Högtalarröst: Nu menade jag inte en sån dvärg, utan vi kallar ju våra ljussignaler för dvärgar!

Sämre lönsamhet + sämre punktlighet = högre lön till VD

2009 gick SJ med 460 miljoner kronor i vinst. Förra året, alltså 2010, var vinsten "bara" 294 miljoner kronor. Punktligheten försämrades också under 2010, 14 procent av alla tåg (och 34 procent av X2000-tågen) gick inte i tid. Ändå fick SJ:s VD, Jan Forsberg, en löneökning på 3,7 procent. Han tjänade nära 4 miljoner kronor under 2010.

Är inte det konstigt? Sämre lönsamhet + sämre punktlighet = högre lön till VD. Någon som kan förklara?

Jaaa, det var lokföraren här...

Nu är det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg och i ärlighetens namn lär de fortsätta bli mindre frekventa framåt våren när tågen faktiskt börjar gå lite mer i tid. Men misströsta icke - detta innebär ju bara att jag får mer tid att fila på varje inlägg jag trots allt gör så att de blir skarpare än någonsin! Dessutom får jag ju mer tid till lite mer resonerande inlägg om t.ex. politikernas roll i allt det här. Så visst ska det finnas godbitar för den lässugne framöver ändå.

Dagens inlägg handlar dock fortfarande om de små lustigheterna man med jämna mellanrum får höra om man pendlar med SJ. I förrgår rullade allt på som det ska, nästan i alla fall. När det var ett par hundra meter kvar till perrongen stannade vi. Så nära Uppsala C att man praktiskt taget kände lukten av de butiksvärmda kanelbullarna på Pressbyrån. Ett par minuter senare kommer förklaringen till varför vi står stilla:

"Jaaa, det var lokföraren här... Vi står stilla för att vi fick stoppsignal, så då bromsade vi och när vi bromsade gick bromsarna sönder. Sen fick vi grön signal men vi får inte köra med trasiga bromsar. Problemet med bromsarna har åtgärdats, men nu har vi fått stoppsignal igen."

Förseningen blev inte på mer än åtta minuter, vilket efter vinterkaoset ändå får sägas motsvara att tåget typ var i tid. Och så fick man sig ju ett gott skratt och något att skriva om på bloggen - så jag kan inte klaga alltför mycket.

In other news: SJ har beslutat att pendlarna ska kompenseras för allt som har varit. Hur kompensationen ser ut beror lite på vad du har för kort, men för mig innebär det att jag får mina två nästa pendlarkort för halva priset. Inte dåligt trots allt, tack för det SJ!

Den förlorade förstaklassvagnen

Den så kallade Uppsalapendeln består av ett antal tåg som bara går fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala med uppehåll i Märsta och Knivsta däremellan. Tågen går en gång i timmen, oftare när det är rusningstid. Restiden är satt till 40 minuter.

Det betyder alltså att ett tåg som går från Stockholm kommer fram till Uppsala 40 minuter senare. Det står inne på Uppsala C i ca 20 minuter innan det avgår mot Stockholm igen. När det har kommit fram till Stockholm står det där i ca 20 minuter innan det går mot Uppsala igen. Och sådär håller det på hela dagen - såvitt jag vet och under förutsättning att tåg och spår funkar. Ganska enkelt, eller hur?

Då är det ju inte så svårt att lista ut att om tåget som går från Stockholm 06:11 saknar en förstaklassvagn, så kommer tåget från Uppsala 07:09 förmodligen också att sakna en förstaklassvagn. Det är ju samma tåg. Tåget som går 08:11 från Stockholm är också samma tåg, liksom 09:09-tåget från Uppsala. Så om man har information om ett och samma tågs sammansättning avseende antal vagnar, eventuell avsaknad av vagnar och fan och hans moster; varför i hela friden kan man inte skicka ett sms om det?! Varför måste man skicka exakt samma sms fyra gånger för vad som i praktiken är samma tåg?

Det är ju inte som att det helt plötsligt dimper ner en förstaklassvagn som SJ kopplar på, och så är ”problemet” löst. Eller? Jag har i alla fall aldrig sett en förstaklassvagn bara stå och vänta på det spår som tåget ska komma in på. Eller suttit på ett tåg och hört meddelandet: "vi blir lite sena, vi ska bara koppla på en förstaklassvagn till".

Jag undrar för övrigt fortfarande vem som bryr sig. Vägrar de med förstaklassbiljett åka med om det inte finns två förstaklassvagnar?  

Då var allting ordnat

Lokföraren (antar jag) i högtalarsystemet på tåget häromdagen: "sådärja, då var allting ordnat. Kom ihåg vilken kabel det var ni höll på med nu". Varken mer eller mindre.

Jag hade inte ens märkt att vi hade problem, tåget rullade faktiskt på rätt bra innan meddelandet kom. Men tydligen hade något alltså varit oordnat. Någon eller några "höll på" med en kabel och sen blev allting ordnat. Jag kan inte påstå att jag som passagerare märkte någon skillnad, efter att allting hade ordnats. Men det lät ju bra - allting var ordnat. Och det lät viktigt att de som hade hållt på inte skulle glömma vilken kabel det var de hade hållt på med, för då kanske allting skulle bli oordnat igen. Tåget skulle kanske rent utav stanna om de glömde vilken kabel de hade hållt på med. Så jag kunde ju inte annat än hålla med. "Glöm nu för fan inte vilken kabel ni höll på med", tänkte jag. Det funkade, vi kom fram i tid. En sådan kabel skulle jag vilja ha. En kabel som - om man håller på med den, och inte glömmer bort den - ordnar allting.

Med mössan i hand

Det är något förnedrande med att ansöka om ersättning från SJ:s restidsgaranti. Jag känner mig som en fattig och hungrig liten bonnpôjk, som med mössan i hand ber patron om brödsmulorna från gårdagskvällens julbord. Patron slänger smulorna framför fötterna på mig och jag bugar och bockar och känner mig evigt tacksam: ”tack snälla patron, tack så hemskt mycket!”.

Idag fick jag alltså besked om att jag får ersättning från SJ för två förseningar för ett par veckor sen. Min reaktion var att bli... glad och tacksam, och det stör mig. 58 kronor - det är vad jag får om förseningen är på mer än en timme. Jag vill inte att det ska kännas som att SJ gör mig en tjänst när de ger mig de där 58 kronorna. Jag vill bara känna att jag får vad jag har rätt till. Min förlorade arbetstid är värd mer än 58 kronor. Så varför blir jag blir tacksam när jag får dessa smulor av SJ?

Jag är varken fattig eller hungrig. Jag är inte bonnpôjk heller, ifall ni undrar, men det har ju inte så mycket med saken att göra. Kanske är det bara känslan av att få rätt, att de på något plan ändå erkänner att de har gjort fel. Där finner jag min tröst. För jag vägrar tro att jag ska behöva bli glad och tacksam för pengarna i sig, för mina surt förvärvade 58 kronor.