SJ:s sms-tjänst

Upplevelsen av att prenumerera på SJ:s sms-tjänst har varit lite av en berg-och-dalbana. I början fick man en del sms när det redan var för sent. Vid ett tillfälle fick jag sms om ett inställt tåg närmare två timmar efter avgångstiden. Vid det laget hade jag hunnit vänta en halvtimme på nästa avgång (som ändå gick i hyfsad tid), komma fram till Stockholm, ta tunnelbanan hem och slökolla lite på TV. "Jaså, blev det tåget inställt? No shit?".

Sen blev det helt OK ett tag. Man kunde få sms:en hela åtta minuter före avsatt avgångstid. Det höll i sig i ett par veckor. Nu är det sämre igen. Nu får man sms endast om ett fåtal, tillsynes slumpmässigt utvalda, tåg. Andra tåg hör man ingenting om, trots att de är sena eller inställda. Man märker att de är sena eller inställda eftersom man står där på perrongen och väntar på ett tåg som aldrig dyker upp. Men man får alltså inget sms.

I början lämnade även själva innehållet i sms:en en hel del i övrigt att önska. Ett exempel från min Facebook-status den 10 januari i år:

SMS från SJ AB: "På grund av fordonskada framförs följande tåg måndag 10 januari 2011 med sex vagnar istället för ordinarie nio vagnar".

SMS från SJ AB en minut senare: "På grund av fordonskada framförs följande tåg måndag 10 januari 2011 med sex vagnar istället för ordinarie nio vagnar".

För det första: I don't care. Jag anmälde mig till sms-tjänsten för att få veta om tågen är sena eller inställda, inte hur långa de är. För det andra: Om jag brydde mig, skulle jag vilja veta vilka tåg det gällde. Man kan inte säga "följande tåg" och sedan inte säga vilka. För det tredje: Sluta skicka exakt samma sms flera gånger med enminutsintervaller.

Favoriten måste dock vara när de skickade sms om att de hade problem med sms-tjänsten. Det är lite som när personalen ombord meddelar att man har personalbrist och därför inte kan åka. Eller när det står på informationstavlorna att man har problem med informationstavlorna. Allt det här händer faktiskt. Tro mig.

Ny rekordsvit på gång

Jag är på god väg att slå nytt rekord i antal sms i rad från en och samma avsändare. Det är naturligtvis SJ AB som är avsändaren. Jag är uppe i åtta sms i rad. Det tidigare rekordet, 17 sms i rad från en och samma avsändare, innehas av... just det: SJ AB.

Det här kan betyda antingen att jag inte har några kompisar (i varje fall inte sådana som tycker om att sms:a mig) eller att SJ har stora problem med att få iväg tåg i tid. Jag lutar åt att det senare är en mer sannolik orsak till de långa sviterna av sms från en och samma avsändare. Med det inte sagt att det alltid är SJ:s fel. Det kan ju lika gärna vara fel i infrastrukturen, vilken trafikverket ansvarar för. Eller bero på att vi har för många älgar, vilket jordbruksminister Eskil Erlandsson ansvarar för. Typ. SJ:s styrelseordförande, Ulf Adelsohn, bedömer för övrigt enligt dn.se att "över 190 tåg krockade med älgar under förra vintern".

Nåja, jag ska erkänna att jag blev varnad. Mina vänner sa att om jag anmälde mig till en sms-tjänst där SJ ska skicka meddelande varje gång ett tåg är sent eller inställt kommer telefonen aldrig sluta plinga till. Och visst hade de rätt. 

Som på räls

Igår kväll på lokalnyheterna på:ade nyhetsankaret ett inslag med de avslutande orden: "...men i Luleå, där går bussarna som på räls". Menade hon då att bussarna i Luleå står stilla? För så skulle ju vilken tågpendlare som helst tolka det.

Nej, inslaget handlade om hur det kommer sig att bussarna i Stockholm har enorma problem när det är 10 minusgrader, medan bussarna i Luleå har 95% punktlighet till och med när det är 30 minusgrader. Luleåbussarna går alltså utan större problem.

Det här visar att det är dags att omdefiniera talesättet att något "går som på räls" eller "går som tåget". Det betyder inte längre att det går smidigt och smärtfritt. Det betyder att det antingen går extremt osmidigt, eller inte alls. Samma sak gäller talesättet att "hoppa på tåget" eller att "vara med på tåget". Att hoppa på tåget betyder idag att du med största sannolikhet kommer fram efter alla andra. Bara så att du vet.

Vem hör man av sig till när man vill definiera om språket? Någon som vet?

En timme för sent, en timme för tidigt.

Kylan är en sak. Men att SJ eller Trafikverket inte kan göra vettiga prognoser på när felen kan vara avhjälpta, förstår jag inte.

Vanligast är att de duttar med tiderna. "Tåget går nog om 30 minuter". 29 minuter senare: "Det går nog om 15 minuter". 16 minuter efter det: "Nu går det nog när som helst, säg 5 minuter". Efter 3 minuter till: "Tåget är inställt". Det här duttandet gör ju att folk inte har en chans att hitta på alternativa lösningar, man måste ju stå där eftersom tåget går "när som helst", man måste ju tro på dem...

På senare tid har jag också märkt att det blir allt vanligare att de gör tvärtom. När jag (äntligen) kom till Stockholm Central i fredags kväll noterade jag att ett tåg mot Eskilstuna, som skulle ha gått 17:55 hade fått en ny beräknad avgångstid satt till 20:00. Inte illa. Då kan ju folk åtminstone gå och käka någonstans medan de väntar. Eller bestämma sig för att det är bättre att gå tillbaka till jobbet i en timme eller så. Eller kanske hitta någon buss istället. Men helt plötsligt kom utropet i högtalarna att tåget stod inne på spår 17 A, eller vad det nu var. Gott så. Problemet var bara att klockan var några minuter i sju. Och på SJ-språk betyder "tåget står inne" ungefär "snabba på, vi ska gå om mindre än 3 minuter!". Människorna som som stod vid informationstavlorna tokrusade bort till spåret, naturligtvis överlyckliga för att det inte alls blev två timmars försening, utan bara en. Alla andra; de som satt på en restaurang med en öl och väntade tills kl. 20 eller de som satt och körde lite mer övertid på jobbet i väntan på kl. 20-avgången lär inte ha varit riktigt lika nöjda när de kom tillbaks till centralen och insåg att tåget hade gått. En timme för sent. En timme för tidigt.

I väntan på kaffet

Imorse lämnade vi Stockholm endast en minut efter tidtabell. Kom fram fem minuter efter utsatt ankomsttid. Väl godkänt SJ, bra jobbat!

Annat var det i fredags, jag måste bara få berätta... OK, det var kallt. Kylan ledde till att man ställde in tre Uppsalatåg i rad. Det fjärde var kraftigt försenat men skulle gissa på att det blev inställt så småningom också. Jag hängde inte kvar för att ta reda på det men de gillar att göra så. Först bara säga att det är försenat, och sen, ett par minuter innan den nya avgångstiden, meddela att tåget är inställt. Ibland kommer beskedet efter den nya avgångstiden också. "Resenärer hänvisas till nästa förbindelse". De säger inte mer än så. Vilken förbindelse? Ett annat Uppsalatåg? Ett helt annat norrgående tåg? Kommer det ersättningsbussar? Ingen vet, så alla står kvar och glor på den helt oförändrade informationstavlan som mähän. Det är rätt fascinerande, folk kan stå där i en timme och bara stirra.

Hur som helst, till slut hittade jag "nästa förbíndelse" - ett tåg som skulle gå till Mora. Jag råkar veta att det även gör uppehåll i Uppsala (psst: säg inte det till någon, det blir så trångt annars). Det skulle gå 09:45. Kl. 10:00 står vi fortfarande kvar på Stockholm Central och får beskedet att vi väntar på... kaffe. Kaffe?! Jag ser tågvärden stå på perrongen utanför fönstret så jag sticker ut huvudet och säger åt henne att de borde skita i kaffet. Inte bokstavligt, såklart, det vore lite konstigt. Det jag menar är att det känns viktigare att komma fram någon gång. Hon säger att folk har olika prioriteringar. Är det verkligen så? Tycker folk att en kopp SJ-kaffe är viktigare än att komma till jobbet? "Äsch, det gör inget att jag missar det där mötet, måste jobba över för att ta igen den fölorade arbetstiden, alternativt få lite inkomstbortfall - jag fick ju en kopp kaffe på tåget". Tillåt mig tvivla. Två minuter senare rullar vi iväg trots allt. Utan kaffe.

Lite fot

Idag har jag jobbat i Stockholm, så jag har inget nytt att rapportera från tågen. Därför tänkte jag bjuda på ett inlägg jag gjorde på Facebook den 12 oktober förra året. Håll tillgodo. 

Det sätter sig en man bredvid mig i tågkupén. Han har två stora, genomskinliga plastpåsar som prasslar. Den ena är fylld med papper, det ser ut som utskrivna artiklar eller PM. Den andra är full av små, genomskinliga fryspåsar. Som prasslar. Ur fryspåsarna tar han fram allehanda muffins och kakor som han mumsar i sig. Sen minimorötter, som efterrätt liksom. Han tar fram en bok, den ser ut att vara på isländska. ”Kanske en professor i nordiska språk”, tänker jag. Det prasslar när han tar fram boken ur plastpåsen. Han läser en liten stund. Jag önskar att jag kunde läsa en stund.

Men vad gör han nu? Han tar av sig strumporna. Jag hade inte ens märkt att han redan hade tagit av sig skorna. Plötlsigt stannar tåget mitt i ingenstans. Jag tänker: ”igen”. Den barfota, prasslande, läsande mannen ser oberörd ut. Jag önskar att jag kunde vara oberörd.

Efter en stund rullar tåget igen och vi närmar oss Stockholm central. Dags för mannen att plocka ihop alla sina små, prasslande fryspåsar och lägga dem i en av de stora prasslande plastpåsarna. Han skrapar lite med handen under fötterna. Det ser inte ut som att han gör det för att borsta bort smuts från golvet, utan mer för att det är skönt eller för att skrapa bort lite död hud från fotsulorna. På med strumporna nu. Sen skor, jacka och ryggsäck. Han ser sig om innan han lämnar kupén men han har fått med sig alla plastpåsar. Det enda han lämnar bakom sig är lite fot. ”Och lite värdighet”, tänker jag.

Perrongblåsningen

En av de första personerna som lämnade en kommentar här på bloggen tyckte jag skulle rota lite mer i det här med perrongblåsarmysteriet. För er som inte känner till konceptet perrongblåsning så är frågan i korthet: varför skickar SJ folk till tomma perronger när de vet att tåget är väldigt försenat eller inställt? Det händer oftare än man kan tro. Något liknande hände mig senast imorse.

Jag står och väntar på tåget som skulle ha gått 08:11, ny avgångstid satt till 08:40, spår 3. Det är fem minuter kvar. Plötsligt kommer ett utrop i högtalarna om att ett annat tåg - direkttåget, som bara gör uppehåll på Arlanda - har inkommit till spår 19 B. Det är så långt bort man kan komma om man står på spår 3. Inte 19 A. 19 B. Vi som står där ger oss såklart iväg. Det tar ett par minuter och jag är först upp på rätt perrong. Inte ett tåg i sikte. Vi har blivit perrongblåsta.

Det är bara att ge sig av igen, hela vägen tillbaka till spår 3. Nu är det kanske bara 1 minut kvar till det där 08:11-tågets nya avgångstid. När man kommer dit syns tåget fortfarande inte till.  Dubbelblåst.

FOTNOT: mysteriet kvarstår. Kanske stod ett tåg på 19 B som hann åka iväg innan vi kom dit. Men hur i hela friden tänker de att man ska hinna dit på det korta varslet? Utredningen fortlöper.

Ny tidtabell - men varför?

Häromdagen stod det ett antal ungdomar på Stockholm Central och delade ut den nya tidtabellen. Som om tågen skulle följa den, liksom. Jag tog ju en ändå, och tänkte att man kanske kan göra något annat med den. Förslag mottages tacksamt.

This is my story

När det uppstår problem och SJ ska informera om inställda tåg kan de inte säga att tre tåg i rad kommer att bli inställda - trots att allting pekar mot det. Nej, istället måste man vänta in i det sista - med varje enskilt tåg - tills precis före utsatt avgångstid (eller efter densamma, för den delen) innan man meddelar att tåget är inställt. Ett tåg i taget.

Regeringens, och tidigare regeringars, ovilja att satsa på järnvägen gör att det på en mängd ställen finns flaskhalsar i nätet. Där kan man bara köra ett tåg i taget. 

Om jag tänker på en hel vinters pendlande mellan Stockholm och Uppsala blir jag tokig. Det gäller att ta ett tåg i taget.

Med bloggen vill jag få utlopp för en del frustration men jag vill också bidra en smula till en ökad mevetenhet om hur undermåligt tågtrafiken fungerar, och om vad jag anser vara några bakomliggande orsaker. Från pendlarens perspektiv. Ibland kommer jag att berömma. Oftast kommer jag att klaga. På regeringens infrastrukturpolitik. På trafikverket. På SJ. På mina medresenärer.

This is my story.