Välkommen till min värld

Det är den sista april - Valborg, om man så vill - och typ två miljoner människor vill till Uppsala just idag. Får ett sms 07:21 om att det är problem med elförsörjning i vagnhallarna och att det betyder att förseningar är att vänta. Ska egentligen bara göra en halvdag på jobbet. Sugen på att pallra mig iväg till Centralen? I don't think so...

På ett sätt är jag ändå lite nöjd, för timingen kunde inte varit bättre ur ett informationsspridningsperspektiv. Nu får jättemånga människor - typ två miljoner - uppleva det jag är med om typ varje vecka; försenade eller inställda tåg. Välkomna till min värld.

Om det är någon av de två miljonerna som bryr sig? Tveksamt. De här två verkade ta det hela med ro i alla fall...

Bäst formulering

Jag håller också med om att det inte var "bäst formulering". Inte någon av dem.

Tack, Emil, för dagens skratt!

Ett steg fram, två steg bak

Jag blir så jävla förbannad på SJ:s idioti. Igår köpte jag en kombinationsbiljett, så jag får åka med SJ och med SL. Tidigare har man till detta ändamål haft ett sladdrig kvitto och en kartongbit, som jag också har beklagat mig över i tidigare inlägg. Numer ska man ha dels sitt vanliga pendlarkort till SJ-sträckan och så ett SL-accesskort till lokaltrafiken. Trodde jag.

Jag var rätt nöjd med den här nyheten - två plastkort är bättre än två pappersbitar. Visst, jag har ju sett framför mig att man ska kunna ha ett enda kort men så långt har tydligen ingen på SJ/SL tänkt. Hur som helst, jag tyckte det var ett steg i rätt riktning.

Sen upptäckte jag att accesskortet funkar fint i tunnelbanan, men inte alls på bussarna. Nä, på bussarna ska man tydligen visa upp kvittot som man fick när man laddade på sina två plastkort. Det fick jag gå in på SL-center och ta reda på. Sa jag förresten hur jävla korkat det här är? Det är jäääävligt korkat.

Så nu har jag två plastkort och ett kvitto att hålla reda på under mina dagliga resor till och från jobbet. Dvs en sak mer än vad det var tidigare. Förklaringen? SJ har bestämt att accesskortet bara ska funka som "spärröppnare" hos SL och att det inte är ett färdbevis. Färdbeviset är själva kvittot. Visst kan jag slopa accesskortet och bara visa kvittot även i tunnelbanan, då får jag ju bara två saker att hålla reda på. Men jag vill ju inte stå i kö till kuren med spärrvakten varje gång jag ska åka tunnelbana liksom, klart jag väljer att gå i spärrarna om jag kan.

Men även om man köper den i idén om att accesskortet bara är en spärröppnare och att man ska kunna uppvisa kvittot vid anmodan - varför kan inte accesskortet öppna den "virtuella spärren" på bussen och att man på motsvarande sätt väntas kunna visa upp kvittot om någon frågar? Men till och med det är ju onödigt egentligen, för seriöst - hur svårt kan det vara att programmera ett kort som visar att man har betalat X antal kronor för att resa obehindrat med SJ en viss sträcka och med SL under 30 dagar?

Man ska ge dem att de aldrig har påstått annat än att accesskortet är en spärröppnare. De skriver till och med i broschyren jag fick att det är en spärröppnare för "tunnelbana och pendeltåg". De nämner inte ens bussarna, som att bussarna inte ingår i Storstockholms Lokaltrafik liksom.

Med all denna nyvunna kunskap om hur det funkar gick jag upp till SJ-loungen. Jag hade ändå lite tid att döda. Jag frågade mannen som satt där varför spärröppnaren inte bara kan funka på bussen. Han visste inte att det var så. Jag förklarade hela grejen, och sa att jag gärna ville veta varför det inte gick att bara ha acceskortet som färdbevis (inklusive på bussen). Han visste inte - såklart, jag hade ju precis fått förklara allting för honom - men ringde ett samtal.

En bit in i samtalet sa han jaja, man ska visa upp kvittot? Och så tittade han lite menande mot mig. Och det funkar inte med accesskortet på bussen, nähänej... Det här visste jag ju redan som sagt - jag hade ju precis talat om för honom hur det funkar. Så jag sa, ganska högt, jag vet det - min fråga är VARFÖR inte? Han hörde mig, jag vet att han hörde mig. Ställde han frågan varför till sin kollega? Nej. Han avslutade samtalet och vände sig till mig. Och förklarade att man måste visa upp kvittot. Jag vet redan det, min fråga var VARFÖR den så kallade spärröppnaren inte bara kan blippa grönt även på bussen? Jag medger att jag redan här var en smula irriterad, han tycktes ju inte lyssna på mig över huvud taget. Ja, nej, jag fick tyvärr inget svar på det. Klart du inte får svar när du inte ens ställer frågan din jävla imbecill, tänker jag. Han fortsätter, men det är så det ska vara. Och så ler han det där fejkleendet som man ibland möts av när någon som jobbar i servicebranschen måste le fast de tycker en kund är jobbig. Ni vet nog vad jag menar.

Jag blev så fruktansvärt provocerad. Höjde rösten lite. Han gick in i defense-mode och vad jag än sa eller frågade hädanefter bemöttes med ett tyvärr, det är bara så det är eller kort och gott bara tyvärr. Och så det där fejkleendet. Inte undra på att SJ konstant hamnar i botten i kundnöjdhetsundersökningar - de är så sjuuukt dåliga på information och känslan för service tycks vara obefintlig. Jag gick upp med en fråga, som han varken kunde svara på själv eller ansträngde sig särskilt hårt för att ta reda på svaret för. Inget jag ska göra mitt bästa för att föra frågan vidare till min chef, så kanske vi kan höra av oss?. Ingenting sånt - bara ett det är så det ska vara. Poängen är ju att jag som betalande kund inte alls tycker att det är så det ska vara - försök fatta hur jävla korkat det är! Jag har tre olika typer av biljetter/färdbevis/spärröppnare för att åka med två olika trafikföretag. I mina öron låter det som minst en biljettyp/färdbevis/spärröppnare för mycket. Eller? Fortfarande irriterad gick jag därifrån och hoppade på nästa tåg. Det här får bli ett blogginlägg, tänkte jag.

Jo, just det - anledningen till att jag hade tid att tjafsa med idioten uppe på loungen? Mitt tåg var inställt.

Felplacerade automater

"Uppsalapendeln" kommer och går oftast till spår 3 på Stockholm Central. Där finns det både automater att köpa biljett och ladda på pendlarkort i, och kortavläsare där man "blippar" sitt pendlarkort.

Man kan ju tycka att de borde stå i den ordningen; först fyller man på sitt kort, sen går man vidare och blippar det och sen hoppar man på tåget. Ungefär så tycker jag det känns mest naturligt. Men på Stockholm C har man valt att göra tvärtom. Där går man först förbi automaterna där man blippar sitt kort, och så fyller man på sitt kort, och sen går man tillbaka och blippar sitt kort. Och så går man följaktligen förbi biljettautomaterna igen för att hoppa på tåget.

OK, det handlar inte om särskilt många meter man måste gå fram och tillbaks - jag tycker bara det känns lite symptomatiskt... Tänker man över huvud taget till när man planerar sin verksamhet?

 

På andra änden, i Uppsala, står automaterna rätt. Där har man biljettautomaterna i gångtunneln, och blippautomaterna uppe vid perrongen. So far, so good. Där är problemet ett annat. En väldigt stor del av perrongerna är under tak och det är (såklart) vänthallarna också. Och så finns det en väl tilltagen, inglasad - och takförsedd - yta precis när man kommer upp för rulltrappan. Men tror ni för den skull att blippautomaterna befinner sig under tak? Nä.

Man kan alltså i princip gå under tak överallt, förutom om man ska man blippa sitt pendlarkort - då får man tamejtusan ge sig ut i regn, hagel och snö till blippautomaterna som står bortom allt vad väderskydd heter.

Inte heller i Uppsala handlar det om särskilt många meter, det känns bara lite onödigt att dessa automater i princip är det enda som inte befinner sig under tak - så att man tvingas ut i regnet.

Så automaterna är felplacerade, både i Stockholm och i Uppsala. Vart ska jag vända mig för att påpeka detta? Är det SJ? Det är ju deras automater... Eller är det Jernhusen, som äger stationshusen? Ingår perrongerna och placering av diverse automater i deras ansvarsområden? Eller kan det rentutav vara Trafikverket? De har ju ändå ansvar för rätt mycket, eller?

Jag vet inte, och det är i sig också ett problem anser jag - vi avreglerar järnvägen så mycket att ingen längre vet vart man vänder sig för att utkräva ansvar och alla aktörer kan bara (fortsätta) skylla på varandra. Och politikerna kan låta dem fortsätta tjafsa, så länge ingen kommer på tanken att kräva dem (politikerna alltså) på ansvar. Men jag gör det!

Härmed kräver jag att du, Catharina Elmsäter Swärd, på nästa fredagsfika i bollhavet på regeringskansliet (eller vad ni nu har för mötesformer) lyfter frågan om de felaktigt placerade automaterna och ser till att något blir gjort. Nu när du inte är tillfällig försvarsminister längre borde du väl kunna avsätta någon minut till det? 

Fotnot: Ja, jag inser att automaterna står väldigt rätt för de som inte har koll på sina biljetter. Om jag inte vet att jag måste fylla på mitt kort så får jag ju reda på det när jag först försöker blippa det och det inte går. Då kan det vara bra att ha blippautomaterna först... Men allvarligt, är det många som inte vet när det börjar bli dags att fylla på?

Det där är mina ben

Imorse satte jag mig i husdjurskupén, precis som vanligt. Det var tomt, bara jag där. Jag sträckte ut benen lite. Jag är nästan två meter lång, så det är skönt att kunna sträcka på benen ibland.

Efter en stund kommer det in en kvinna i 40-årsåldern. Inget konstigt i sig, det brukar komma ett par personer till och sätta sig i husdjurskupén. Hon rör sig långsamt, långsamt mot platsen precis mitt emot där jag redan sitter. Jag har varit med om det här förut, hon förväntar sig att jag ska flytta på mina ben så att hon kan sätta sig där - precis mitt emot mig...

Ursäkta, men du ser de där två grejerna som ser ut som ben? Det är ben, det är mina ben och jag tänkte ha dem där under den här resan. Lite lätt utsträckta sådär, det tycker jag är skönast. Men som du ser finns det ju väldigt många andra platser för dig att sitta på, och väljer du någon av dem kan du också ha dina ben utsträckta. Det är rätt behagligt, du borde testa. Så vad sägs - kan du ta och sätta dig någon annanstans än just där mina ben befinner sig - din jävla bekvämlighetsmarodör?

Den här monologen utspelade sig naturligtvis bara i mitt huvud - jag sa inget högt. Istället fnös jag lite, och så flyttade jag mig ett steg till höger och sträckte ut mina ben igen, väldigt demonstrativt. Oklart om poängen gick fram, man kan ju inte utgå från att folk som sätter sig mitt emot en har alla chips i påsen. Hon sträckte i alla fall ut sina ben också, så att de var precis där jag hade suttit. Sjukt provocerande.

Det finns få saker på resan som stör mig så mycket som folk som sätter sig mitt emot - fast det finns hur mycket plats som helst runtomkring. Hur många gånger ska man behöva säga det liksom? Man gör bara inte så!

Det enda som är mer fel är att sätta sig precis bredvid, om det finns en massa lediga platser runt om. Men det verkar folk ha fattat, det händer typ aldrig. Varför kan inte folk lära sig att man inte sitter mitt emot heller?

Bilden är taget i ett annat sammanhang och tillhör inte
"bekvämlighetsmarodören" i inlägget ovan.

En riktig tågflirt

På väg hem igår satt jag snett mitt emot en jättesöt tjej. Jag märkte direkt när jag satte mig ner att hon verkade lite intresserad av mig. Hon kollade upp från ombordtidningen Kupé rätt ofta och stirrade på mig med sina stora vackra ögon. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera uppmärksamheten så till slut började jag le lite ibland när hon kollade på mig. Hon log tillbaks vid ett par tillfällen och jag smälte nästan. En gång höjde hon till och med handen och vinkade lite sött till mig... Hon satt med fötterna på bordet, lite nonchalant sådär. Eller, ja, ska man vara riktigt noga satt hela hon på bordet och jag tyckte hon var supertuff.

Vem är den här tjejen?, undrar ni säkert. Ja, jag tog såklart reda på det. Hon heter Elma och är 14 månader. Med sig hade hon Lina, som hjälpte henne sitta rakt, där hon satt på bordet och läste Kupé. Årets sötaste medresenär är härmed redan utsedd!