En tyst överenskommelse

Bland pendlarna som känner till husdjurskupén finns det en tyst överenskommelse. Sätter man sig där ska man vara tyst. Man får prata, men det ska vara lågmält. Och man sätter sig aldrig rakt mittemot någon. Det senare gäller i och för sig generellt; på de ställen det finns stolar placerade mot varandra sätter man sig bara inte rakt mitt emot. Man sätter sig snett mittemot, på diagonalen ifrån varandra. På det sättet kan alla sträcka ut benen om de vill. Extra mycket gäller den här regeln i husdjurskupén. Tyvärr finns det folk som inte har förstått det här.

Jag drabbades av en av dem i förrgår på min hemresa. Jag hade satt mig i nämnda kupé och stängt dörrarna bakom mig, så som jag oftast gör i ett försök att markera att det här är ingen husdjurskupé - det är en tyst kupé. Längst in satt det en kvinna och läste tidningen. Jag kände inte igen henne, men jag såg på henne att hon kände till reglerna. Skönt.

Precis innan vi börjar rulla hör jag en gäll och mycket högludd röst komma emot vår kupé. Rösten tillhör en ung kvinna i kanske 20-årsåldern som pratar i mobil. Jag utgår från att hon ska notera min osynliga skylt med villkor för att få sätta sig i kupén och att hon bara kommer gå förbi. Det gör hon inte. Istället sliter hon upp dörren och slänger sig ner mittemot mig. Hon bryr sig inte om att stänga dörren efter sig. Det tar ett tag för det här att sjunka in. Hon pratar jättehögt i mobil OCH hon sätter sig mittemot mig. Å nej. Tidningskvinnan och jag utbyter en blick. Sen börjar tåget rulla.

Den unga kvinnans samtal handlar i början om en jobbintervju. Meh, ja visste ju inte va ja skulle säga liksom, va va de för fråga?! Sen övergår det till att handla om någon fest i fredags. Därefter om någon kille. Åh, ja bah: men asså - ååååh, han é såååå hiiiimla snyyyyggg! Åh han bah, åh ja bah, och hon bah...

Så där höll det på. Jag sökte ögonkontakt men fick ingen. Övervägde att ta fram min mobil och försöka matcha henne i hennes störighet. Men insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna vara så störig som hon var, och hon skulle förmodligen inte märka det hur som helst. Kvinnan med tidningen fick nog. Hon fnös, suckade, reste sig upp, tog sin väska och lämnade kupén. Bakom sig smällde hon igen skjutdörrarna jättehårt. Meh: guuud, ojdå, va va de me henne då?, var det enda tjejen i mobil sa. Sen fortsatte hon babbla om något ännu mer ointressant än festen i fredags och den så hiiiimla snygga killen. Jag funderade på att göra likadant, men skulle det vara ett tecken på nederlag? Skulle jag verkligen ge den här störiga människa hela husdjurskupén för sig själv? Skulle poängen framgå om jag också smällde igen dörren i ansiktet på henne? Nej, jag skulle nog inte ge upp... Mina funderingar avbröts av biljettkontroll.

Den unga kvinnan hade ingen biljett, så hon köpte en direkt av konduktören. Fortfarande pratandes i mobil. Det kostar egentligen 100 kronor extra att köpa biljett ombord. Jag log för mig själv. Yes! Sucker!, tänkte jag. Sen bjöd konduktören på den extra avgiften så hon slapp de där extra 100 kronorna. Nej, varför?! Ingen anledning, konduktören ville bara vara snäll. Jag blev gruvligt besviken, jag ville ju att hon skulle få betala dubbel extra avgift. 100 kronor för att hon inte köpte biljett innan hon klev på tåget och 100 kronor till för att hon var störig och bröt mot husdjurskupéreglerna. Men så blev det alltså inte.

Mitt sista hopp för att få slut på lidandet stod till radioskuggan mellan Knivsta och Märsta. Jag har aldrig träffat någon som har täckning på mobiltelefonen mellan Knivsta och Märsta. Oftast upplever jag det som lite irriterande - "connection error" är inte kul när man spelar Word Feud. Men nu längtade jag. Tjejen i mobil var min värsta mardröm och jag föreställde mig att hennes värsta mardröm måste vara att tappa täckningen. Så jag längtade. Och så hände det. Hallå? Hallå? Haaaallååå? Yes!

Det blev inget mer mobiltjatter på resten av den resan. Hon satte förvisso på musik i sina utåtriktade hörlurar men det var i alla fall bättre än att sitta och lyssna på henne snacka. Det sista jag såg av tjejen var när vi hade klivit av på Stockholm C. Hon bad någon om eld och tände en cigarett. Sen gick hon in i stationshuset. Med sin tända cigg.