På väg hem efter lite helgjobb i Uppsala i lördags stannar vi som vanligt i Knivsta. In i kupén kliver en kvinna i 40-45-årsåldern med sin son som ser ut att vara kanske åtta.
En lång diskussion, eller kanske snarare monolog, uppstår kring huruvida sonen eller modern ska sitta närmast fönstret. Sonen har inga synpuynkter. Modern diskuterar mest med sig själv. Jag börjar redan här bli irriterad, för jag tycker det är en rätt trivial sak och det är fler som sitter i kupén som kanske inte är intresserade av för- och nackdelarna med att sitta vid just fönstret.
När de väl har satt sig börjar morsan igen. Den här gången handlar det om huruvida det är bättre att åka framlänges eller baklänges. Sonen svarar ytterst sällan - mest sitter han och stirrar ut genom fönstret - och när han gör det är det med ett ja, eller nej. Eller det spelar ingen roll. Morsan förstår fortfarande inte att sonen inte är så intresserad av just det här meningsutbytet. Hon babblar på ändå.
Jag tittar på sonen och tycker han verkar vara en synnerligen väluppfostrad grabb. Han svarar sin hulda moder troget och inte otrevligt - trots att det är helt uppenbart att han inte bryr sig ett dugg om vad det nu är hon pladdrar om. Vi andra bryr oss ännu mindre, jag känner ju inte henne men tvingas ändå utstå hennes verbala lösaktighet. Jag vill mest att det ska vara tyst så att jag kan koncentrera mig på min Word feud-match [typ Alfapet på mobilen].
Det blir för en stund tyst. Tills morsan börjar harkla sig. Typ oavbrutet. Och inte små, torra harklingar av typen "ursäkta, jag vill gärna ha lite uppmärksamhet". Långa, slemmiga, högljudda harklingar. Seriöst? Ser hon inte att vi är fler som sitter här? I Kina, har jag hört, är det rätt accepterat att både harkla sig och spotta ut eventuellt slem i princip var som helst. Men nu var vi inte i Kina, utan i Knivsta. Och sist jag kollade är det inte riktigt lika kulturellt accepterat i Knivsta att ge ifrån sig guturala harkelljud bland sina medmänniskor.
Jag hade god lust att säga något. Men vågade inte. Jag testade att stirra ut henne. Hon såg att jag tittade på henne vid ett par tillfällen. Men hon fortsatte att hiva upp sitt slem och - antar jag - svälja det igen. Nästan upproriskt gjorde hon det till och med medan hon tittade mig djupt i ögonen.
Efter en stunds äckel kommer hon på en annan sak att prata med sig själv om. Huruvida sonen ska läsa Kalle Anka eller du vet, den där boken där man lär sig om hur allting funkar. Min hjärna arbetar febrilt - menar hon Bibeln? Kanske, jag vet inte. Eller någon Tom Tits-bok? Det är svårt att tänka när morsan mellan sina harklingar pratar med sig själv om huruvida Kalle eller den andra boken passar bäst. Och så åker de ju baklänges - är det så bra att läsa då? Lång monolog igen. Sonen bryr sig inte, han vill förmodligen att hon ska vara tyst. Till slut får han Kalle Anka. Och det blir tyst. Det enda som ackompanjerar tågens rytmiska dunkande är morsans harklingar. Hela vägen in till Stockholm C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar