En tyst överenskommelse

Bland pendlarna som känner till husdjurskupén finns det en tyst överenskommelse. Sätter man sig där ska man vara tyst. Man får prata, men det ska vara lågmält. Och man sätter sig aldrig rakt mittemot någon. Det senare gäller i och för sig generellt; på de ställen det finns stolar placerade mot varandra sätter man sig bara inte rakt mitt emot. Man sätter sig snett mittemot, på diagonalen ifrån varandra. På det sättet kan alla sträcka ut benen om de vill. Extra mycket gäller den här regeln i husdjurskupén. Tyvärr finns det folk som inte har förstått det här.

Jag drabbades av en av dem i förrgår på min hemresa. Jag hade satt mig i nämnda kupé och stängt dörrarna bakom mig, så som jag oftast gör i ett försök att markera att det här är ingen husdjurskupé - det är en tyst kupé. Längst in satt det en kvinna och läste tidningen. Jag kände inte igen henne, men jag såg på henne att hon kände till reglerna. Skönt.

Precis innan vi börjar rulla hör jag en gäll och mycket högludd röst komma emot vår kupé. Rösten tillhör en ung kvinna i kanske 20-årsåldern som pratar i mobil. Jag utgår från att hon ska notera min osynliga skylt med villkor för att få sätta sig i kupén och att hon bara kommer gå förbi. Det gör hon inte. Istället sliter hon upp dörren och slänger sig ner mittemot mig. Hon bryr sig inte om att stänga dörren efter sig. Det tar ett tag för det här att sjunka in. Hon pratar jättehögt i mobil OCH hon sätter sig mittemot mig. Å nej. Tidningskvinnan och jag utbyter en blick. Sen börjar tåget rulla.

Den unga kvinnans samtal handlar i början om en jobbintervju. Meh, ja visste ju inte va ja skulle säga liksom, va va de för fråga?! Sen övergår det till att handla om någon fest i fredags. Därefter om någon kille. Åh, ja bah: men asså - ååååh, han é såååå hiiiimla snyyyyggg! Åh han bah, åh ja bah, och hon bah...

Så där höll det på. Jag sökte ögonkontakt men fick ingen. Övervägde att ta fram min mobil och försöka matcha henne i hennes störighet. Men insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna vara så störig som hon var, och hon skulle förmodligen inte märka det hur som helst. Kvinnan med tidningen fick nog. Hon fnös, suckade, reste sig upp, tog sin väska och lämnade kupén. Bakom sig smällde hon igen skjutdörrarna jättehårt. Meh: guuud, ojdå, va va de me henne då?, var det enda tjejen i mobil sa. Sen fortsatte hon babbla om något ännu mer ointressant än festen i fredags och den så hiiiimla snygga killen. Jag funderade på att göra likadant, men skulle det vara ett tecken på nederlag? Skulle jag verkligen ge den här störiga människa hela husdjurskupén för sig själv? Skulle poängen framgå om jag också smällde igen dörren i ansiktet på henne? Nej, jag skulle nog inte ge upp... Mina funderingar avbröts av biljettkontroll.

Den unga kvinnan hade ingen biljett, så hon köpte en direkt av konduktören. Fortfarande pratandes i mobil. Det kostar egentligen 100 kronor extra att köpa biljett ombord. Jag log för mig själv. Yes! Sucker!, tänkte jag. Sen bjöd konduktören på den extra avgiften så hon slapp de där extra 100 kronorna. Nej, varför?! Ingen anledning, konduktören ville bara vara snäll. Jag blev gruvligt besviken, jag ville ju att hon skulle få betala dubbel extra avgift. 100 kronor för att hon inte köpte biljett innan hon klev på tåget och 100 kronor till för att hon var störig och bröt mot husdjurskupéreglerna. Men så blev det alltså inte.

Mitt sista hopp för att få slut på lidandet stod till radioskuggan mellan Knivsta och Märsta. Jag har aldrig träffat någon som har täckning på mobiltelefonen mellan Knivsta och Märsta. Oftast upplever jag det som lite irriterande - "connection error" är inte kul när man spelar Word Feud. Men nu längtade jag. Tjejen i mobil var min värsta mardröm och jag föreställde mig att hennes värsta mardröm måste vara att tappa täckningen. Så jag längtade. Och så hände det. Hallå? Hallå? Haaaallååå? Yes!

Det blev inget mer mobiltjatter på resten av den resan. Hon satte förvisso på musik i sina utåtriktade hörlurar men det var i alla fall bättre än att sitta och lyssna på henne snacka. Det sista jag såg av tjejen var när vi hade klivit av på Stockholm C. Hon bad någon om eld och tände en cigarett. Sen gick hon in i stationshuset. Med sin tända cigg.

Obegränsat med riskakor

För någon vecka sen fick jag ett brev från SJ. Det innehöll ett SJ-priokort. Ett svart SJ-priokort.

Den spontana reaktionen var: äntligen! Jag har ändå pendlat i fyra år, men det är först nu jag får ett svart SJ-priokort. Det kändes stort på något sätt, som att en magisk gräns var uppnådd.

Men sen funderade jag lite på vad det egentligen betyder. För det första betyder det att jag får några saker. Gratis internet ombord, alla dagar i veckan. Jag får också tillgång till SJ-koungen i Göteborg och Stockholm. Och så får jag någon slags förtur i SJ:s resebutiker.

För det andra betyder det att jag för första gången någonsin gett SJ minst 25 000 kronor under ett års tid. Jag gillar ju egentligen inte att ha uppnått denna magiska gräns. Antingen för att det är en bitter påminnelse om SJ:s konstanta prishöjningar. Eller för att det är ett tecken på dubbelmoral (eller i bästa fall bristande logik) från min sida: hur kan jag hata SJ mer än någonsin samtidigt som jag aldrig tidigare har gett dem så mycket pengar som nu?

Intressant blir det också när man bryter ner "förmånerna" som kommer med det svarta SJ-priokortet. Gratis internet ombord, alla dagar i veckan? Regionaltågen har ju inte ens internet. Tillgång till loungen i Göteborg? Ja, det säger ju sig självt... Och tror de på allvar att jag kommer gå upp en halvtimme tidigare för att hinna hänga lite på loungen i Stockholm för att äta obegränsat med riskakor innan jag åker till jobbet? Förtur på resebutiken? Jag har extremt sällan i resebutiken att göra, jag fyller på mitt pendlarkort i maskinerna på perrongen. Så vad de egentligen gör är att erbjuda en massa saker som vid en första anblick verkar schyssta, men som egentligen är rätt innehållslösa och/eller svårutnyttjade om man är en pendlare mellan Stockholm och Uppsala. Det skulle vara riskakorna då, undrar om man får smita in och bara stoppa på sig ett gäng riskakor att ta med sig på tåget?

Eftersom jag har så svårt att se fördelarna med ett svart SJ-priokort måste ju målet till nästa år att återgå till grå medlemsnivå. Jag vill betala mindre än 25 000 kronor om året för mitt pendlande med SJ - det är målet. Men jag ska fortsätta registrera poäng på allt jag köper annars är det ju fusk.

SJ rättar

Igår fick jag följande sms klockan sex på morgonen:

Tåg 808 den 25 oktober med avgångstid 07:11 från Stockholm saknar den södra förstaklassvagnen.

Jag har skrivit om den här typen av sms förut och undrar fortfarande vem som bryr sig? Finns det folk som avstår från att ta just det tåget för att en av två förstaklassvagnar saknas? Det måste det ju göra – annars skulle väl inte SJ hålla på sådär?

Nåja, sms om saknade förstaklassvagnar är i sig inget nytt – jag får dem hela tiden. Det som var nytt, däremot, var sms:et jag fick 43 minuter senare:

Rättelse av tidigare sms: Det är den norra [min fetmarkering] förstaklassvagnen som saknas på tåg 808 med avgångstid klockan 07:11 från Stockholm. Mvh SJ AB

Det här belyser ju problematikens verkliga komplexitet. Inte bara ska folk ta ställning till om de vill åka med eller inte baserat på att en förstaklassvagn saknas, de ska dessutom fundera på om de kan tänka sig att åka till jobbet i den norra eller den södra delen av samma tåg.

Själv föredrar jag husdjurskupén och oftast finns det bara en sådan. Så jag behöver sällan reflektera över nord/syd-grejen – jag följer efter hundarna. Men det var ju ändå intressant att inse att avsaknaden av förstaklassvagnar har fler dimensioner än en. Tack för det SJ.

Volymkontroll tack

Klockan är 07:12.

Sprak, knaster, knaster, sprak. JAAA, DÅ HÄLSAR VI ALLA HJÄRTLIGT VÄLKOMNA OMBORD PÅ SJ:S REGIONALTÅG 808 MOT MÄRSTA, KNIVSTA OCH UPPSALA. VI PÅBÖRJAR ALLDELES STRAX BILJETTVISERINGEN OCH ÄR TACKSAMMA OM NI HAR BILJETTER OCH EVENTUELLA RABATTKORT NÄRA TILL HANDS. OCH SÅ VILL VI PASSA PÅ OCH ÖNSKA ALLA EN TREVLIG RESA! Knaster, sprak.

De har gjort det igen. Misslyckats med att ställa in en vettig volym på högtalarsystemet. Var man inte vaken innan man klev ombord så är man det definitivt när de har basunerat ut sin morgonhälsning i 130 decibel. Har man problem med att höra sin väckarklocka på morgonen kan jag rekommendera att spela in SJ-meddelanden när de har Lordi-volym på högtalarsystemet, och ha det som väckarklocka. Man vaknar varje gång, narkoleptiker eller ej.

Jag är en sådan där person som det tar ett tag för att vakna. Som föredrar en lite mer dämpad ljudnivå runtomkring sig tills man har vaknat ordentligt. Som sneglar irriterat på folk som äter knäckebröd till frukost i min närhet. Och så bjuder SJ på en hälsning som lika gärna kunde ha varit ett flyglarm. Inte en bra start på dagen. Så snälla SJ, kan ni inte försöka ställa in högtalarsystemet på en vettig volym?

Ibland är volymen alldeles för låg också. Då hör man bara en viskning, som när de viskar i reklamfilmer för att man ska bli lite upphetsad över ett schampoo med vitt te och litchi (eller vad de nu har för mat i hårprodukterna nu för tiden). Va? Sa hon My Toyota is fantastic? Eller var det en Schweppes-reklam jag precis hörde? Nej, det måste ha varit något om att de tre sista vagnarna inte kommer in till plattformen i Märsta. Nåja, jag föredrar viskningarna. I alla fall strax efter sju på morgonen. Och förutsatt att det inte är en försening de pratar om, då vill man ju gärna höra vad de säger.

Något som är nästan lika irriterande som SJ:s felkalibrerade högtalarsystem är alla dessa feldesignade hörlurar som folk går runt med. Det kanske jag som har missförstått något, men jag trodde att det var meningen att ljudet skulle gå in i örat på den som har hörlurarna på sig. Inte utåt, mot alla som sitter runtomkring.

Särskilt dåliga är Apples standard-hörlurar. För det första fattar jag inte hur det är tänkt att man ska få in dem i örat. De är så stora att man skulle kunna tro att de var designade för elefanter. Eller Shane McGowan (större människoöron får man leta efter). För det andra så läcker de ljud som Wikileaks läcker statshemligheter. Jag hör ofta precis allting från någon annans hörlurar. Och jag vill inte höra precis allting från någon annans hörlurar.

Om det inte är designfel så måste det vara brukarna som inte förstår hur hörlurarna ska användas. Ibland tror jag verkligen att folk sätter i hörlurarna åt fel håll. Det hela förstärks naturligtvis av att folk har alldeles för hög volym, särskilt för att vara halv sju på morgonen. Och ytterligare av att det oftast är techno man hör. Jag står inte ut. Så kära medresenär: ser du de där små, små hålen på hörlurarna? De ska vara riktade inåt, mot din egen trumhinna.