Innan

Det verkar vara viktigt att man registrerar resan innan man kliver ombord. Lustigt med tanke på att det inte går att registrera resan efter att man har gått ombord. Jag har iaf aldrig sett blippmaskiner på tågen.

Känns lite som att de har valt en random betoning och att det lika gärna hade kunnat stå "registrera resan innan du går ombord på tåget!". Eller "registrera resan innan du går ombord på tåget". Varför inte "registrera resan innan du går ombord på tåget". Personligen hade jag nog valt "registrera resan innan du går ombord på tåget!", för jag gissar att det är där skon egentligen klämmer - att folk glömmer att registrera resan. Fast jag hade nog tagit bort utropstecknet. Och kanske inlett med ett "vänligen" eller "var god". Och avslutat med ett "tack".

Jag ska bli passagerare

När jag var liten frågade min mamma vad jag skulle bli när jag blev stor. "Ska du inte bli pilot?", undrade hon. "Nä, jag ska bli passagerare", var mitt självklara svar.

Igår kom jag att tänka på den här anekdoten och så slog det mig. Jag har fan blivit passagerare.

Med det här, mina vänner, vill jag annonsera mitt återinträde i bloggosfären (som det så fult heter). Mycket har hänt sedan sist; regeringen har lovat lite mer pengar till infrastrukturen, SJ har meddelat att man kommer sluta sälja biljetter ombord och så har någon - oklart vem - satt upp små gula skyltar om att man ska registrera sin resa innan man kliver ombord tåget.

Allt detta, och lite till kommer jag skriva om här framöver. Och så har vi ju en lång, härlig vinter att se fram emot. Tågresande brukar kunna bli spännande då. Just det, SJ och Trafikverket, hör ni det? Det kommer en vinter även i år. Consider this a "heads up".

Bäst på kommunikation

På väg till jobbet imorse stannade mitt tåg tvärt, någonstans i skogen strax innan Märsta. Vi fick veta att det var strömlöst på grund av en kabelbrand hos Vattenfall. Ingen prognos. I mer än en timme stod vi där, och på grund av lite längre stopp än vanligt i Märsta och reducerad hastighet blev förseningen totalt en och en halv timme.

Först måste jag bara säga att den information man fick under stoppet faktiskt var helt OK. Det var i och för sig mycket vi vet ingenting och har inte fått någon prognos men när vi vet någonting så säger vi det till er, men mycket mer än så kan man ju inte begära. Bättre att säga så än att inte säga något alls.

Ett av högtalarutropen gav mig dock lite att fundera på:

Jaaa, och som ni märker har vi börjat rulla men vi får tyvärr räkna med reducerad hastighet då det är trångt på spåren nu till följd av det inträffade. Vi ber om ursäkt för denna fösening men tyvärr är det ju så att vi inte står för vår egen strömförsörjning. Och så vill vi passa på och påminna om att ni kan använda er av SJ:s restidsgaranti för att få lite ersättning.

Jag vet inte om jag tycker det är så synd att SJ inte står för sin egen strömförsörjning. Ska ett företag som inte kan fixa vegetarisk mat på beställning, laga stolarna i sina vagnar eller skicka sms om förseningar mer än två minuter innan berörda avgångar verkligen försöka sig på komplexa strömförsörjningsfrågor? Näh - det tycker inte jag heller. Därmed inte sagt att Vattenfall är superbra på det de gör heller, smutsigare byk får man leta efter, imho.

Sen var det ju trevligt av ombordpersonalen att påminna om restidsgarantin. De glömde dock informera om att SJ ska ändra restidsgarantin den första juni. Till det sämre, såklart. När jag skulle kolla upp hur väl detta stämmer överens med alla fina löften i det s.k. "förbättringsprogrammet" hittar jag det inte. Oväntat, eller hur? Vill minnas att det stod något om att SJ, som ett led i förbättringsprogrammet hade infört en ny, mer generös restidsgaranti. Visst, den var (lite) mer generös än den gamla - men den gamla var ju usel. Och nu försämrar man alltså restidsgarantin igen.

Jag hittar alltså inte förbättringsprogrammet. En google-sökning ger bara träffar på hemsidor och bloggar som refererar till det. En sökning på SJ:s hemsida ger noll träffar. Däremot hittar jag ett pressmeddelande där det står att SJ, för andra året i rad, har röstats fram som bäst på kommunikation i sin bransch. Helt sjukt ju, det måste vara något fel.

OK, vilka andra var med i tävlingen? Är det ett fall av att SJ får alla röster för att det knappt finns något motstånd? Vem ligger bakom rekryteringsföretaget Hammer & Hanborg som har genomfört undersökningen? Hur många av de 3 300 professionella kommunikatörerna som har tillfrågats har någon koppling till SJ? Sånt här borde någon journalist gräva i. Hörru Josefsson, om du läser det här så bjuder jag på scoopet!

Gästinlägget: Niklas Hill

Det verkar som att jag råkat avpublicera ett tidigare inlägg, vilket inte alls var meningen. Håll tillgodo.

Det händer med jämna mellanrum att vänner och bekanta hör av sig och undrar om de får göra ett gästinlägg i bloggen. Hittills har det stannat där någonstans, med en intresseanmälan - det är ingen som har tagit det där nästa steget och faktiskt författat något. Tills nu. Det är med stor glädje jag om en liten stund presenterar Ett tåg i tagets allra första gästskribent.

I sammanhanget bör jag kanske säga att eventuell kritik mot tågbolag eller andra, liksom påhopp av olika slag får stå för textförfattaren. Detsamma gäller förstås eventuella positiva omdömen - sånt vill jag verkligen inte befatta mig med.

Men nu alltså, plats åt dagens gästskribent: Niklas Hill!



Vegetarisk köttlasagne

Huvudskälet till att jag väljer att åka tåg är att det är det bästa alternativet för miljön. Av samma anledning äter jag inte kött. Att vara tågresenär och vegetarian är alltså en ganska logisk kombination.

Ändå är SJ:s vegetariska utbud minst sagt begränsat. Länge fanns det en enda köttfri rätt, en vegetarisk lasagne som till skillnad från alla andra rätter inte roterades. Sedan försvann den plötsligen. Efter kundprotester kom den tillbaka och ersattes sedan av nya köttfria rätter som till och med är ätbara. Problemet är bara att de oftast ta slut väldigt fort.

Jag minns en tågresa där den vegetariska maten verkade ha tagit slut i bistron. Som det visade sig hade dagens matleverans bara innehållit en enda portion utan kött. Den hade bistrovärden gömt undan så att en
riktig vegetarian skulle få den, så hon tog fram den när jag frågade. Vi var dock två vegetarianer som fick dela på den och en halv SJ-måltid som lunch är trots allt inte särskilt mättande.

Efter den erfarenheten gick jag över till att köpa med mig mat. Maten som finns att köpa på stationen är oftast både godare, mer hälsosam och billigare. Och den produceras inte under lika vidriga förhållanden som SJ:s bistromat.

Så egentligen är det enda skälet till att uppsöka bistrovagnen att hämta ut gratiskaffe.

Nu är det är ju ändå rätt praktiskt att kunna köpa mat på tåget, särskilt om tåget går tidigt på morgonen. Så när SJ införde möjligheten att köpa till vegetariska varmrätter redan vid bokningen kändes det värt att prova. Äntligen en garanti att det skulle finnas mat som jag kan äta! Trodde jag.

Första – och sista – gången jag testade att förbeställa mat var på en affärsresa till Oslo. Resan skulle börja halv nio och halv tre skulle jag komma fram. Jag skulle ha ett möte i direkt anslutning till ankomsten så det var ganska naturligt att äta lunch på tåget. När vi började bli hungriga gick min kollega och jag till kiosken för att hämta vår förbeställda mat: lasagne med pesto. Efter att ha väntat några minuter på att få maten uppvärmd upptäckte vi att den ”vegetariska” rätten till största delen bestod av köttfärs.

Ombordpersonalen blev minst lika upprörda som vi, inköpsansvarig fick en rejäl utskällning i telefon. Mycket mer än så kunde de ändå inte göra åt situationen, för precis som vanligt hade de ingen annan vegetarisk mat ombord. Så de bjöd på ostmacka och kaffebröd istället. Mättande var det inte och det är förstås aldrig bra att gå in i ett viktigt möte hungrig.

De på kundtjänst var efteråt väldigt snabbt att erbjuda pengarna tillbaka för maträtten. Med tanke på att de ändå inte hade levererat den var det mest en självklarhet. Men de tvärvägrade att kompensera mig utöver det. Intrycket jag fick var att de mest tyckte att jag fick skylla mig själv som envisades med att krångla och inte äta kött. Ett bemötande som kändes extra dåligt med tanke på hur väl ombordpersonalen ändå hade hanterat situationen.

Att slarva bort specialmat är ingen bagatell. I mitt fall fick jag gå in i ett viktigt möte utan att ha ätit lunch och det är nog så illa. För en allergiker som får i sig fel mat hade det kunnat sluta avsevärt mycket värre än så.

Niklas Hill

Välkommen till min värld

Det är den sista april - Valborg, om man så vill - och typ två miljoner människor vill till Uppsala just idag. Får ett sms 07:21 om att det är problem med elförsörjning i vagnhallarna och att det betyder att förseningar är att vänta. Ska egentligen bara göra en halvdag på jobbet. Sugen på att pallra mig iväg till Centralen? I don't think so...

På ett sätt är jag ändå lite nöjd, för timingen kunde inte varit bättre ur ett informationsspridningsperspektiv. Nu får jättemånga människor - typ två miljoner - uppleva det jag är med om typ varje vecka; försenade eller inställda tåg. Välkomna till min värld.

Om det är någon av de två miljonerna som bryr sig? Tveksamt. De här två verkade ta det hela med ro i alla fall...

Bäst formulering

Jag håller också med om att det inte var "bäst formulering". Inte någon av dem.

Tack, Emil, för dagens skratt!

Ett steg fram, två steg bak

Jag blir så jävla förbannad på SJ:s idioti. Igår köpte jag en kombinationsbiljett, så jag får åka med SJ och med SL. Tidigare har man till detta ändamål haft ett sladdrig kvitto och en kartongbit, som jag också har beklagat mig över i tidigare inlägg. Numer ska man ha dels sitt vanliga pendlarkort till SJ-sträckan och så ett SL-accesskort till lokaltrafiken. Trodde jag.

Jag var rätt nöjd med den här nyheten - två plastkort är bättre än två pappersbitar. Visst, jag har ju sett framför mig att man ska kunna ha ett enda kort men så långt har tydligen ingen på SJ/SL tänkt. Hur som helst, jag tyckte det var ett steg i rätt riktning.

Sen upptäckte jag att accesskortet funkar fint i tunnelbanan, men inte alls på bussarna. Nä, på bussarna ska man tydligen visa upp kvittot som man fick när man laddade på sina två plastkort. Det fick jag gå in på SL-center och ta reda på. Sa jag förresten hur jävla korkat det här är? Det är jäääävligt korkat.

Så nu har jag två plastkort och ett kvitto att hålla reda på under mina dagliga resor till och från jobbet. Dvs en sak mer än vad det var tidigare. Förklaringen? SJ har bestämt att accesskortet bara ska funka som "spärröppnare" hos SL och att det inte är ett färdbevis. Färdbeviset är själva kvittot. Visst kan jag slopa accesskortet och bara visa kvittot även i tunnelbanan, då får jag ju bara två saker att hålla reda på. Men jag vill ju inte stå i kö till kuren med spärrvakten varje gång jag ska åka tunnelbana liksom, klart jag väljer att gå i spärrarna om jag kan.

Men även om man köper den i idén om att accesskortet bara är en spärröppnare och att man ska kunna uppvisa kvittot vid anmodan - varför kan inte accesskortet öppna den "virtuella spärren" på bussen och att man på motsvarande sätt väntas kunna visa upp kvittot om någon frågar? Men till och med det är ju onödigt egentligen, för seriöst - hur svårt kan det vara att programmera ett kort som visar att man har betalat X antal kronor för att resa obehindrat med SJ en viss sträcka och med SL under 30 dagar?

Man ska ge dem att de aldrig har påstått annat än att accesskortet är en spärröppnare. De skriver till och med i broschyren jag fick att det är en spärröppnare för "tunnelbana och pendeltåg". De nämner inte ens bussarna, som att bussarna inte ingår i Storstockholms Lokaltrafik liksom.

Med all denna nyvunna kunskap om hur det funkar gick jag upp till SJ-loungen. Jag hade ändå lite tid att döda. Jag frågade mannen som satt där varför spärröppnaren inte bara kan funka på bussen. Han visste inte att det var så. Jag förklarade hela grejen, och sa att jag gärna ville veta varför det inte gick att bara ha acceskortet som färdbevis (inklusive på bussen). Han visste inte - såklart, jag hade ju precis fått förklara allting för honom - men ringde ett samtal.

En bit in i samtalet sa han jaja, man ska visa upp kvittot? Och så tittade han lite menande mot mig. Och det funkar inte med accesskortet på bussen, nähänej... Det här visste jag ju redan som sagt - jag hade ju precis talat om för honom hur det funkar. Så jag sa, ganska högt, jag vet det - min fråga är VARFÖR inte? Han hörde mig, jag vet att han hörde mig. Ställde han frågan varför till sin kollega? Nej. Han avslutade samtalet och vände sig till mig. Och förklarade att man måste visa upp kvittot. Jag vet redan det, min fråga var VARFÖR den så kallade spärröppnaren inte bara kan blippa grönt även på bussen? Jag medger att jag redan här var en smula irriterad, han tycktes ju inte lyssna på mig över huvud taget. Ja, nej, jag fick tyvärr inget svar på det. Klart du inte får svar när du inte ens ställer frågan din jävla imbecill, tänker jag. Han fortsätter, men det är så det ska vara. Och så ler han det där fejkleendet som man ibland möts av när någon som jobbar i servicebranschen måste le fast de tycker en kund är jobbig. Ni vet nog vad jag menar.

Jag blev så fruktansvärt provocerad. Höjde rösten lite. Han gick in i defense-mode och vad jag än sa eller frågade hädanefter bemöttes med ett tyvärr, det är bara så det är eller kort och gott bara tyvärr. Och så det där fejkleendet. Inte undra på att SJ konstant hamnar i botten i kundnöjdhetsundersökningar - de är så sjuuukt dåliga på information och känslan för service tycks vara obefintlig. Jag gick upp med en fråga, som han varken kunde svara på själv eller ansträngde sig särskilt hårt för att ta reda på svaret för. Inget jag ska göra mitt bästa för att föra frågan vidare till min chef, så kanske vi kan höra av oss?. Ingenting sånt - bara ett det är så det ska vara. Poängen är ju att jag som betalande kund inte alls tycker att det är så det ska vara - försök fatta hur jävla korkat det är! Jag har tre olika typer av biljetter/färdbevis/spärröppnare för att åka med två olika trafikföretag. I mina öron låter det som minst en biljettyp/färdbevis/spärröppnare för mycket. Eller? Fortfarande irriterad gick jag därifrån och hoppade på nästa tåg. Det här får bli ett blogginlägg, tänkte jag.

Jo, just det - anledningen till att jag hade tid att tjafsa med idioten uppe på loungen? Mitt tåg var inställt.