I full fart

Kära medresenärer,

Om jag blir en sån där gubbe som sitter och snorar och slemharklar mig framför andra passagerare på tåget får ni gärna slänga av mig i typ Märsta eller Knivsta. Sitter jag dessutom och pillar på mobilen med knappljud påslaget... Ja då spelar det ingen roll var vi befinner oss - ni har tillåtelse att slänga av mig i full fart.

Med vänliga hälsningar,

E.

Tre bättre idéer

SJ-pendlare som inte registrerar sitt månadskort i biljettautomaten på perrongen innan resan riskerar från och med den 15 november att få betala en kontrollavgift (eller böter, som det heter i folkmun) på 1200 kronor. Samtidigt slutar SJ sälja biljetter ombord på tågen.

Är inte det sjukt? Jag betalar drygt 2000 kronor varje månad för att resa så mycket jag vill mellan Stockholm och Uppsala. Men skulle jag glömma att registrera kortet i kortavläsaren innan resan får jag alltså betala ytterligare 1200 kronor? Befängt. Jag åker nästan varje dag, klart att jag ibland på någon eller några av mina hundratals resor varje år glömmer att "blippa" mitt kort. Hur uppseendeväckande fula era nya gula skyltar än är.

Jag har en bättre idé. Nej, vänta, jag har faktiskt tre bättre idéer.

1) Se till att ombordpersonalens maskiner, som de kontrollerar pendlarkorten med, faktiskt kan läsa av någon intressant information. Som t.ex. vad det är för typ av kort (månadskort i mitt fall) och när det går ut. Maskinerna borde också kunna klara av att "dra" resor från de andra korttyperna. Såå svårt kan det väl inte vara. Och så får ombordpersonalen nåt att göra, nu när de inte ska sälja biljetter längre.

2) Sätt kortavläsningsmaskiner på tågen istället för på perrongerna. Ni vet, som man gör på en massa annan kollektivtrafik. De som har ett giltigt kort men glömmer att registrera resan kan då helt enkelt göra det ombord, istället för att bestraffas med 1200 kronor i böter.

3) Behåll det nuvarande systemet där de som glömmer att registrera sin resa kan få köpa biljett ombord.

Anledningarna till införandet av kontrollavgiften, som går att läsa på vlt.se, är löjeväckande. En är, enligt Dag Rosander (presschef på SJ), att man vill föra statistik över resandet så att man kan dimensionera tågen. Jaha, så det är därför man ofta får stå upp hela vägen mellan Uppsala och Stockholm? För att ni är så bra på att dimensionera tågen? Det är väl därför det "saknas" förstaklassvagnar varje dag också - för att ni dimensionerar tågen efter passagerartillströmnigen?

Ännu löjligare blir det när Rosander förklarar varför personalen inte ska sälja biljetter ombord på tågen från och med den 15 november: "Ingen efterfrågar det längre". Jaha, men efterfrågan på att få betala 1200 kronor i böter har ökat lavinartat eller? Idiot.

Vad gör ombordpersonalen egentligen?

Funderar på hur jag ska formulera mig, vill inte att det ska låta fel... Jag sympatiserar nämligen ibland med ombordpersonalen på SJ:s tåg. Det kan inte alltid vara lätt att vara dem. Det är ju sällan ombordpersonalens fel att det blir förseningar liksom, men det är de som står i frontlinjen när missnöjda kunder vill avreagera sig. De möter säkert en hel del spott, spe, hot och kanske till och med våld. Så i någon mån hyser jag en stor respekt för personer som orkar ha ett sådant jobb. Så jag vill inte låta alltför hård... Men jag har ändå en fråga. Hur ser ombordpersonalens arbetsbeskrivningar ut - vad ska de egentligen göra? Är det bara att stänga dörrarna och ge sken av att man kontrollerar biljetter?

Det är nämligen väldigt sällan de faktiskt kontrollerar att man har registrerat sin resa. Oftast går de bara förbi och nickar när man håller upp sitt kort.

När det är förseningar sitter de typ och rullar tummarna i personalkupén - flera gånger har jag aktivt fått söka upp dem i personalkupén för att fråga om de vet något och be dem informera i högtalarsystemet.  Jag skämtar inte, jag har fått be dem att säga något i högtalarna.

Från och med den 15 november ska de heller inte sälja biljetter ombord på tågen. Inte längre biljetter i alla fall, oklart hur det blir med kortare biljetter. Hur som helst, ytterligare en sak de inte gör alltså. Är det bara jag som upplever det här som att SJ drar ner på servicenivån? Vad hände med att personalen skulle bli bättre på service, som det så fint stod om i det s.k. förbättringsprogrammet?

Så, då har jag nämnt en massa saker som ombordpersonalen inte gör. Så vad är det tänkt att de ska göra? Nån som vet? Jag är nämligen genuint nyfiken.

Innan

Det verkar vara viktigt att man registrerar resan innan man kliver ombord. Lustigt med tanke på att det inte går att registrera resan efter att man har gått ombord. Jag har iaf aldrig sett blippmaskiner på tågen.

Känns lite som att de har valt en random betoning och att det lika gärna hade kunnat stå "registrera resan innan du går ombord på tåget!". Eller "registrera resan innan du går ombord på tåget". Varför inte "registrera resan innan du går ombord på tåget". Personligen hade jag nog valt "registrera resan innan du går ombord på tåget!", för jag gissar att det är där skon egentligen klämmer - att folk glömmer att registrera resan. Fast jag hade nog tagit bort utropstecknet. Och kanske inlett med ett "vänligen" eller "var god". Och avslutat med ett "tack".

Jag ska bli passagerare

När jag var liten frågade min mamma vad jag skulle bli när jag blev stor. "Ska du inte bli pilot?", undrade hon. "Nä, jag ska bli passagerare", var mitt självklara svar.

Igår kom jag att tänka på den här anekdoten och så slog det mig. Jag har fan blivit passagerare.

Med det här, mina vänner, vill jag annonsera mitt återinträde i bloggosfären (som det så fult heter). Mycket har hänt sedan sist; regeringen har lovat lite mer pengar till infrastrukturen, SJ har meddelat att man kommer sluta sälja biljetter ombord och så har någon - oklart vem - satt upp små gula skyltar om att man ska registrera sin resa innan man kliver ombord tåget.

Allt detta, och lite till kommer jag skriva om här framöver. Och så har vi ju en lång, härlig vinter att se fram emot. Tågresande brukar kunna bli spännande då. Just det, SJ och Trafikverket, hör ni det? Det kommer en vinter även i år. Consider this a "heads up".

Bäst på kommunikation

På väg till jobbet imorse stannade mitt tåg tvärt, någonstans i skogen strax innan Märsta. Vi fick veta att det var strömlöst på grund av en kabelbrand hos Vattenfall. Ingen prognos. I mer än en timme stod vi där, och på grund av lite längre stopp än vanligt i Märsta och reducerad hastighet blev förseningen totalt en och en halv timme.

Först måste jag bara säga att den information man fick under stoppet faktiskt var helt OK. Det var i och för sig mycket vi vet ingenting och har inte fått någon prognos men när vi vet någonting så säger vi det till er, men mycket mer än så kan man ju inte begära. Bättre att säga så än att inte säga något alls.

Ett av högtalarutropen gav mig dock lite att fundera på:

Jaaa, och som ni märker har vi börjat rulla men vi får tyvärr räkna med reducerad hastighet då det är trångt på spåren nu till följd av det inträffade. Vi ber om ursäkt för denna fösening men tyvärr är det ju så att vi inte står för vår egen strömförsörjning. Och så vill vi passa på och påminna om att ni kan använda er av SJ:s restidsgaranti för att få lite ersättning.

Jag vet inte om jag tycker det är så synd att SJ inte står för sin egen strömförsörjning. Ska ett företag som inte kan fixa vegetarisk mat på beställning, laga stolarna i sina vagnar eller skicka sms om förseningar mer än två minuter innan berörda avgångar verkligen försöka sig på komplexa strömförsörjningsfrågor? Näh - det tycker inte jag heller. Därmed inte sagt att Vattenfall är superbra på det de gör heller, smutsigare byk får man leta efter, imho.

Sen var det ju trevligt av ombordpersonalen att påminna om restidsgarantin. De glömde dock informera om att SJ ska ändra restidsgarantin den första juni. Till det sämre, såklart. När jag skulle kolla upp hur väl detta stämmer överens med alla fina löften i det s.k. "förbättringsprogrammet" hittar jag det inte. Oväntat, eller hur? Vill minnas att det stod något om att SJ, som ett led i förbättringsprogrammet hade infört en ny, mer generös restidsgaranti. Visst, den var (lite) mer generös än den gamla - men den gamla var ju usel. Och nu försämrar man alltså restidsgarantin igen.

Jag hittar alltså inte förbättringsprogrammet. En google-sökning ger bara träffar på hemsidor och bloggar som refererar till det. En sökning på SJ:s hemsida ger noll träffar. Däremot hittar jag ett pressmeddelande där det står att SJ, för andra året i rad, har röstats fram som bäst på kommunikation i sin bransch. Helt sjukt ju, det måste vara något fel.

OK, vilka andra var med i tävlingen? Är det ett fall av att SJ får alla röster för att det knappt finns något motstånd? Vem ligger bakom rekryteringsföretaget Hammer & Hanborg som har genomfört undersökningen? Hur många av de 3 300 professionella kommunikatörerna som har tillfrågats har någon koppling till SJ? Sånt här borde någon journalist gräva i. Hörru Josefsson, om du läser det här så bjuder jag på scoopet!

Gästinlägget: Niklas Hill

Det verkar som att jag råkat avpublicera ett tidigare inlägg, vilket inte alls var meningen. Håll tillgodo.

Det händer med jämna mellanrum att vänner och bekanta hör av sig och undrar om de får göra ett gästinlägg i bloggen. Hittills har det stannat där någonstans, med en intresseanmälan - det är ingen som har tagit det där nästa steget och faktiskt författat något. Tills nu. Det är med stor glädje jag om en liten stund presenterar Ett tåg i tagets allra första gästskribent.

I sammanhanget bör jag kanske säga att eventuell kritik mot tågbolag eller andra, liksom påhopp av olika slag får stå för textförfattaren. Detsamma gäller förstås eventuella positiva omdömen - sånt vill jag verkligen inte befatta mig med.

Men nu alltså, plats åt dagens gästskribent: Niklas Hill!



Vegetarisk köttlasagne

Huvudskälet till att jag väljer att åka tåg är att det är det bästa alternativet för miljön. Av samma anledning äter jag inte kött. Att vara tågresenär och vegetarian är alltså en ganska logisk kombination.

Ändå är SJ:s vegetariska utbud minst sagt begränsat. Länge fanns det en enda köttfri rätt, en vegetarisk lasagne som till skillnad från alla andra rätter inte roterades. Sedan försvann den plötsligen. Efter kundprotester kom den tillbaka och ersattes sedan av nya köttfria rätter som till och med är ätbara. Problemet är bara att de oftast ta slut väldigt fort.

Jag minns en tågresa där den vegetariska maten verkade ha tagit slut i bistron. Som det visade sig hade dagens matleverans bara innehållit en enda portion utan kött. Den hade bistrovärden gömt undan så att en
riktig vegetarian skulle få den, så hon tog fram den när jag frågade. Vi var dock två vegetarianer som fick dela på den och en halv SJ-måltid som lunch är trots allt inte särskilt mättande.

Efter den erfarenheten gick jag över till att köpa med mig mat. Maten som finns att köpa på stationen är oftast både godare, mer hälsosam och billigare. Och den produceras inte under lika vidriga förhållanden som SJ:s bistromat.

Så egentligen är det enda skälet till att uppsöka bistrovagnen att hämta ut gratiskaffe.

Nu är det är ju ändå rätt praktiskt att kunna köpa mat på tåget, särskilt om tåget går tidigt på morgonen. Så när SJ införde möjligheten att köpa till vegetariska varmrätter redan vid bokningen kändes det värt att prova. Äntligen en garanti att det skulle finnas mat som jag kan äta! Trodde jag.

Första – och sista – gången jag testade att förbeställa mat var på en affärsresa till Oslo. Resan skulle börja halv nio och halv tre skulle jag komma fram. Jag skulle ha ett möte i direkt anslutning till ankomsten så det var ganska naturligt att äta lunch på tåget. När vi började bli hungriga gick min kollega och jag till kiosken för att hämta vår förbeställda mat: lasagne med pesto. Efter att ha väntat några minuter på att få maten uppvärmd upptäckte vi att den ”vegetariska” rätten till största delen bestod av köttfärs.

Ombordpersonalen blev minst lika upprörda som vi, inköpsansvarig fick en rejäl utskällning i telefon. Mycket mer än så kunde de ändå inte göra åt situationen, för precis som vanligt hade de ingen annan vegetarisk mat ombord. Så de bjöd på ostmacka och kaffebröd istället. Mättande var det inte och det är förstås aldrig bra att gå in i ett viktigt möte hungrig.

De på kundtjänst var efteråt väldigt snabbt att erbjuda pengarna tillbaka för maträtten. Med tanke på att de ändå inte hade levererat den var det mest en självklarhet. Men de tvärvägrade att kompensera mig utöver det. Intrycket jag fick var att de mest tyckte att jag fick skylla mig själv som envisades med att krångla och inte äta kött. Ett bemötande som kändes extra dåligt med tanke på hur väl ombordpersonalen ändå hade hanterat situationen.

Att slarva bort specialmat är ingen bagatell. I mitt fall fick jag gå in i ett viktigt möte utan att ha ätit lunch och det är nog så illa. För en allergiker som får i sig fel mat hade det kunnat sluta avsevärt mycket värre än så.

Niklas Hill