Lokförarens svar angående öppna dörrar

Tänkte meddela att jag nu har fått svar av Peter i "Fråga lokföraren". Jag frågade alltså dels om dörrarna inte är låsta när tåget inte står vid en perrong (eftersom man ofta uppmanas att inte öppna dörrarna förrän man har kommit fram), dels om man inte bara kan låsa dörrarna på ena sidan av tåget (dvs de dörrar som inte ska användas) när tåget faktiskt står inne vid en perrong. Inlägget den 16 februari i år handlar om just detta och nedan har ni Peters svar på mina frågor.

Hej Eric!

Det är glädjande att du uppskattar mitt lilla bidrag till tidsfördrivet på din resa...

Just Uppsalapendeln, som jag vet att du nyttjar frekvent har dörrföregling på samtliga vagnar. För att vara korrekt så har alla våra vagnar dörrföregling, det är faktiskt några äldre lok som inte har den funktionen. Vi styr alltså dörrföreglingen från loket med ett vred och alla lok som drar Uppsalapendlarna har denna funktion. Vi kan däremot inte bestämma vilken sida av vagnen som ska friläggas utan båda sidor är öppna när vi har släppt dörrföreglingen, därav tilläggsinfo om vilken sida perrongen finns. Dörrföreglingen är tillslagen så länge vi inte står inne vid en perrong så när ni står och väntar på spår så är det inte möjligt att öppna dörren. Det är mycket riktigt det lilla "klicket" som är friläggningen av föreglingen som du hör.

Anledningen till utropet "håll samtliga dörrar [stängda tills vi kommer fram till plattform, bloggförfattarens tillägg]" kan vi nog tillskriva vanans makt. För inte så länge sedan fanns inte dörrföregling på några av våra lokdragna tåg och då var det väldigt viktigt att vi talade om för de resande att tåget inte stod inne vid perrong och att dörrarna ska hållas stängda.

Hur det är med införandet av styrning per sida vet jag inte så där får jag passa, men frågan har lyfts det vet jag.

Är det något ytterligare du funderar över så vet du var du ska vända dig...

Ha det bra!

//Peter

Bomproblematiken

Cykelparkeringen där jag ställer min cykel när jag ska hem från Uppsala ligger framför stationshuset. Jobbet ligger på andra sidan spåren. Det är begränsat med tunnlar under spåren vilket gör att man mer eller mindre rutinmässigt tvingas till något av övergångsställena, där överfarten regleras av den klassiska järnvägsbommen.

Ibland hör man varningsklockan för bomfällning ringa när man närmar sig övergångsstället. Då trampar man på, för hinner man inte över innan bommen har kommit ner kan det ta ett tag tills man kommer över.

Ofta när bommarna har gått ner så stannar de nämligen nere, till synes helt i onödan, hur länge som helst. Det har flera gånger hänt att jag har stått vid bommarna i fem minuter utan att se tillstymmelsen till ett tåg som ska passera. Detta har också gjort att jag flera gånger har varit nära att missa tåg, för som pendlare har man sällan mer än fem minuter tillgodo och man räknar inte riktigt med att behöva tillbringa fyra och en halv av dem vid en nedfälld bom. Nåja, nuförtiden har jag lärt mig räkna in en eventuell bomfällning i min restid från jobbet till stationen så det är sällan ett problem - mest irriterande att stå där och vänta på ingenting.

Ett allvarligare problem är att folk tappar förtroendet för bomsystemet när bommarna ligger nere utan att det kommer något tåg. Jag har flera gånger bevittnat hur folk helt enkelt tröttnar och bara går under eller runt  de nedfällda bommarna. Det är vanligare än man tror och jag kan inte låta bli att fundera på hur ofta det händer olyckor på grund av att bomfällningarna inte har någon trovärdighet.

Jag skrev faktisk till "Fråga lokföraren" om det här för drygt två år sedan. Fick först ett svar som jag inte riktigt förstod. Arne, som på den tiden var lokföraren i "Fråga lokföraren", återkom dock på eget initiativ med en lite fylligare förklaring efter någon dag. Jag tackade så mycket för förklaringen och ställde några kompletterande frågor kring det hela och fick då ytterligare ett svar. Ett otroligt invecklat sådant, och ska jag vara helt ärlig så förstår jag fortfarande inte hur det går till. Trots att jag har fått totalt 1220 ord, eller 7086 tecken, på ämnet. Om du är intresserad kan du ju lämna en e-postadress, så ska jag vidarebefordra vår korrespondens, men jag ska här inte försöka redogöra för hur det funkar för det vet jag som sagt fortfarande inte.

Nej, jag nöjer mig med att konstatera att det är irriterande och farligt med ologiska bomfällningar - och att det finns planer på att bygga bort dessa övergångar inom en relativt snar framtid är goda nyheter. Och vad mitt val av cykelparkering anbelangar - för visst skulle jag kunna parkera cykeln på andra sidan spåren, så att jag slipper korsa spåren över huvud taget - så har ju det knappast med saken att göra. Bomproblematiken är större än så.

Aha! Skorna!

För någon vecka sedan satte jag mig som vanligt i husdjurskupén. Skönt, det är bara jag där. Efter en minut eller så kliver det in en herre i 45-50-årsåldern. Nåja, inte hela världen, det är inte som att jag äger husdjurskupén. Nästan omgående tar han av sig skorna och slänger upp benen, så att han ligger och tar upp alla tre stolar på ena sidan husdjurskupén. Därefter drar han upp sin iPhone och drog på något som lät som antingen en Bollywoodfilm eller en kavalkad i arabiska musikvideos - det var lite svårt att avgöra med så dålig ljudkvalitet. Nej, just det - han använde inte hörlurar utan körde alltså sin musik rätt ut i det gemensamma utrymmet. Inga konstigheter.

För en stund tänkte jag "är det här en dröm eller råkade jag ta på mig min osynliga mantel när jag gick hemifrån?". Snubben verkade inte bry sig om mig för fem öre, visade ingen som helst hänsyn. Det var som att jag var på besök i hans vardagsrum utan att han ens visste att jag var där.

OK, att folk tar av sig skorna händer faktiskt ibland, även om jag personligen tycker att det beteendet är att ta med sig lite för mycket av den privata sfären in i kollektivtrafiken. Det är inte som att jag vaknar varje morgon och längtar efter att få utforska folks tubsockor och den sötsura doften av vinterskor som inte vädras tillräckligt ofta. Men så är det, uppenbarligen tycker en icke obetydlig andel av resenärerna att det är acceptabelt att ta av sig skorna bland sina medmänniskor på tåget.

Däremot är det sällan man ser någon lägga sig ner, som i en divan och som för att säga "det här är mitt utrymme, här gör jag vad jag vill, jag behöver inte bry mig om någon annan och gillar du det inte så kan du väl gå och sätta dig någon annanstans?". Och att detta förstärks genom att personen ifråga drar upp sin smartphone och börjar spela sin favoritmusik utan hörlurar är ännu ovanligare.

Jag suckade. Fnös lite. Tog fram mina egna hörlurar på ett demonstrativt sätt och satte på musik. Ingen reaktion. Min musik hördes nästan inte, han spelade för högt. Till slut tröttnade jag och frågade irriterat om han kunde tänka sig att sänka volymen lite. Jodå, det kunde han väl. Jag satt ändå och var irriterad. Tids nog kom vi fram till Uppsala och jag kunde sticka därifrån och fortsätta med min dag.

Har inte tänkt på snubben sedan dess. Tills idag. För när jag klev på tåget imorse och kom in i husdjurskupén så låg han där igen. Utan skor men med hörlurar den här gången. Och han sov. Så jag slog mig ner ändå. Roade mig med att ta upp ljudet från hans snarkningar. Funderade på att fota honom men kom fram till att det nog var lite taskigt. Vad göra, jag vill ju ha en bild till blogginlägget... Aha! Skorna!

Öppna dörrar

Rätt ofta händer det att man närmar sig Stockholm C men att tåget stannar när det är en liten bit kvar, för att invänta ledigt spår. Då brukar resenärerna genom högtalarutrop uppmanas att inte öppna dörrarna ännu, eftersom tåget inte har kommit fram till plattform. De brukar också vara nogranna med att tala om att avstigning kommer att ske på höger (eller vänster, men oftast höger när det handlar om Stockholm C) sida i tågets färdriktning.

 Varje gång jag hör det här undrar jag: går dörrarna över huvud taget att öppna om lokföraren inte vill att det ska gå? Borde det inte finnas "centrallås" på tågen? Och borde det inte vara rätt enkelt att bestämma vilka dörrar som ska låsas upp, när tåget väl står vid plattformen? Det känns som att den uppenbara lösningen är att ha två knappar; en som låser upp alla dörrar på höger sida och en som låser upp alla dörrar på vänster sida. Eller?



Nåja, jag tror inte att det är så enkelt som det låter för det händer med jämna mellanrum att ett tåg som står inne vid plattformen har dörrarna öppna åt alla håll, alltså även på den sidan där det inte finns någon platform utan bara spår.

Hela problematiken tycker jag är värd att följa upp, jag ska nog skriva till "Lokförar-Peter" och fråga. Om ingen av er, kära läsare, vet svaret? Kan man inte bara låsa dörrarna på den sidan där de inte ska användas?

Bilder

Jag ska verkligen försöka bli bättre på att lägga upp bilder här på bloggen. Här kommer ett gäng som jag har samlat på mig under en tid.

 

Årets medarbetarlösning

SJ redovisar enligt dn.se en vinst före skatt på 230 miljoner kronor för fjolårets sista kvartal. Helårsresultatet före skatt blev en vinst på 38 miljoner kronor, att jämföra med vinsten på 406 miljoner 2010.

Det är uppenbart att en vinst på 38 miljoner kronor är för lite och därför har SJ inlett ett besparingsprogram som ska sänka de årliga kostnaderna med 300-400 miljoner kronor under de två närmaste åren. Syftet är, enligt SJ, att öka effektiviteten för att "bättre kunna möta framtida utmaningar och stärka vår konkurrenskraft".

Högt uppsatta källor inom koncernen avslöjar nu för Ett tåg i taget hur det ska gå till. De ska låta personalen ha fler pysseldagar för att komma på kreativa lösningar på problem som annars kan vara dyra att åtgärda med mer traditionella insatser.

Ett förslag som år 2011 belönades med andraplatsen i den prestigefyllda tävlingen "årets medarbetarlösning" var att skriva stolsnumreringen på baksidan av papptallrikar med en spritpenna. "På det här viset slipper vi beställa in fler plaketter i mässing eller plast från dyra och opålitliga underleverantörer när en stolsnumreringsplakett går sönder", sade då en centralt placerad tävlingsarrangör. Idén, vars upphovsman önskar förbli anonym av rädsla för hot och trakasserier från landets stolsnumreringsplakettstillverkare, kallades i en intern promemoria för "ett mycket innovativt grepp som gör att SJ kommer spara in miljontals kronor under 2012".

Mot bakgrund av den lilla vinsten för 2011 kan dock Ett tåg i taget avslöja att SJ har slipat på idén ytterligare. "Varför rita på papptallrikar när det är betydligt billigare att rita på vanliga pappersark?", säger hjärnan bakom justeringen. När det här blir verklighet vill inte källan avslöja, men tillägger: "Vi vill inte chocka kunderna med en total omställning på för kort tid, så de vanliga stolsnumreringsplaketterna finns kvar under en övergångsperiod. Men i slutet av året ska de ha fasats ut till förmån för lappar som är skrivna för hand". Vad nästa steg i denna nyordning blir är ännu inte klart, men arrangörerna är säkra på att kostnaderna för stolsnumreringen kan kapas ytterligare och hoppas på fler spännande bidrag i nästa års tävling. "Många intressanta idéer har varit på tapeten i årets tävling, bland annat att numreringen ska skrivas med kaffesump på botten av våra pappmuggar. Men det tyckte vi verkade vara på gränsen för vad som är acceptabelt för ett högteknologiskt transportbolag i ett av världens mest utvecklade länder".

Och jag är tågmästaren

Imorse blev mitt tåg, 08:11, inställt. Sms:et om det kom 08:10 och de hänvisade till 09:11. Tack SJ, det var ju till stor hjälp. Hade de skickat det sms:et en kvart tidigare hade ju folk kunnat ta 08:00 tåget istället. Eller så hade kunnat sova en timme till. Noterade som tur var att det där 08:00-tåget också var försenat. Hann precis med.

Men det här var ändå inte dagens stora händelse. Nej, dagens stora händelse utspelade sig på väg hem istället. Jag tog ett lite tidigare tåg än vanligt för jag skulle hinna träffa en snubbe som ska laga mina persienner.

Någonstans efter Märsta rusar en kvinna nerför mittgången mot personalkupén. Det syns på henne att något är fel. 30 sekunder senare går kvinnan tillbaks, med de två ombordansvariga hack i häl. Ytterligare någon minut senare väller det ut folk från vagnen bredvid, in i min vagn. Jag frågar någon av dem vad som har hänt.

Det brinner.

Tåget stannar till. Lokförarens röst hörs högtalarsystemet.

Jaaa, det var lokföraren här. Anledningen till att vi står här är att vi ska undersöka ett tekniskt fel.

Va? Ett tekniskt fel? Är det så det heter när tåget brinner? OK, jag antar att han säger så för att inte sprida panik. Och jag antar att det inte kan vara så farligt om vi inte får någon information om att det är dags att utrymma tåget. Å andra sidan är det rätt sällan man får information av SJ över huvud taget... Vad göra? Jag spelar Word Feud.

Tiden går. Och vi står stilla. Och vi hör ingenting. Jag inser att jag inte kommer hinna hem i tid för att träffa persiennsnubben. Ringer och avbokar.

- Tjena Lasse, Eric här, vi skulle träffas angående en persienn som behöver lagas hos mig.
- Ja, tjena, tjena...
- Du, det tåget jag sitter på brinner, så jag kommer nog inte hinna hem innan klockan sex.
- Jaha, nä, nä...
- Men du kanske har tid senare i veckan?
- Ja, jo, jo, jag har lite andra jobb i området senare i veckan, så jag hör av mig så bokar vi in något nytt.
- Kanon, vi hörs senare då.
- Ja, det gör vi, hej, hej.
- Hej.

Han lät lite förbluffad. Men vem kan klandra karl'n? Det är nog inte varje dag någon hör av sig och säger att man sitter på ett brinnande tåg. Persiennerna får vänta, det tycker nog Lasse är förståeligt.

Efter kanske 20 minuter bryts tystnaden.

Ja, vi vet att det har varit lite dåligt med information här men anledningen till att vi står stilla är att vi hade kraftig rökutveckling i en av vagnarna från bromsarna. Vagnen är nu utrymd och avstängd och bromsarna har stängts av så vi rullar strax vidare.

Mycket riktigt, strax därpå rullar vi vidare. Precis innan Stockholm stannar vi, som vanligt, för att vänta på ett ledigt spår.

Ja, då inkommer vi strax till Stockholm central. Och vi ber om ursäkt för förseningen som alltså berodde på kraftig rökutveckling... eller inte så kraftig... men hela vagnen var fylld med rök... eller, inte fylld med rök, lite rök, men det luktade väldigt mycket rök... Och om det är någon som saknar ett par herrhandskar från den utrymda vagnen så har jag dem. Och jag är tågmästaren.

Vi rullar in till Stockholm C och är välbehållna allihop. Möjligtvis med undantag för tågmästaren som antingen har fått i sig lite mycket av den där röken eller som bara är lite skärrad över situationen, men som hur som helst precis har levererat ett av de mest flummiga meddelanden jag har hört på ett tåg.