En tyst överenskommelse

Bland pendlarna som känner till husdjurskupén finns det en tyst överenskommelse. Sätter man sig där ska man vara tyst. Man får prata, men det ska vara lågmält. Och man sätter sig aldrig rakt mittemot någon. Det senare gäller i och för sig generellt; på de ställen det finns stolar placerade mot varandra sätter man sig bara inte rakt mitt emot. Man sätter sig snett mittemot, på diagonalen ifrån varandra. På det sättet kan alla sträcka ut benen om de vill. Extra mycket gäller den här regeln i husdjurskupén. Tyvärr finns det folk som inte har förstått det här.

Jag drabbades av en av dem i förrgår på min hemresa. Jag hade satt mig i nämnda kupé och stängt dörrarna bakom mig, så som jag oftast gör i ett försök att markera att det här är ingen husdjurskupé - det är en tyst kupé. Längst in satt det en kvinna och läste tidningen. Jag kände inte igen henne, men jag såg på henne att hon kände till reglerna. Skönt.

Precis innan vi börjar rulla hör jag en gäll och mycket högludd röst komma emot vår kupé. Rösten tillhör en ung kvinna i kanske 20-årsåldern som pratar i mobil. Jag utgår från att hon ska notera min osynliga skylt med villkor för att få sätta sig i kupén och att hon bara kommer gå förbi. Det gör hon inte. Istället sliter hon upp dörren och slänger sig ner mittemot mig. Hon bryr sig inte om att stänga dörren efter sig. Det tar ett tag för det här att sjunka in. Hon pratar jättehögt i mobil OCH hon sätter sig mittemot mig. Å nej. Tidningskvinnan och jag utbyter en blick. Sen börjar tåget rulla.

Den unga kvinnans samtal handlar i början om en jobbintervju. Meh, ja visste ju inte va ja skulle säga liksom, va va de för fråga?! Sen övergår det till att handla om någon fest i fredags. Därefter om någon kille. Åh, ja bah: men asså - ååååh, han é såååå hiiiimla snyyyyggg! Åh han bah, åh ja bah, och hon bah...

Så där höll det på. Jag sökte ögonkontakt men fick ingen. Övervägde att ta fram min mobil och försöka matcha henne i hennes störighet. Men insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna vara så störig som hon var, och hon skulle förmodligen inte märka det hur som helst. Kvinnan med tidningen fick nog. Hon fnös, suckade, reste sig upp, tog sin väska och lämnade kupén. Bakom sig smällde hon igen skjutdörrarna jättehårt. Meh: guuud, ojdå, va va de me henne då?, var det enda tjejen i mobil sa. Sen fortsatte hon babbla om något ännu mer ointressant än festen i fredags och den så hiiiimla snygga killen. Jag funderade på att göra likadant, men skulle det vara ett tecken på nederlag? Skulle jag verkligen ge den här störiga människa hela husdjurskupén för sig själv? Skulle poängen framgå om jag också smällde igen dörren i ansiktet på henne? Nej, jag skulle nog inte ge upp... Mina funderingar avbröts av biljettkontroll.

Den unga kvinnan hade ingen biljett, så hon köpte en direkt av konduktören. Fortfarande pratandes i mobil. Det kostar egentligen 100 kronor extra att köpa biljett ombord. Jag log för mig själv. Yes! Sucker!, tänkte jag. Sen bjöd konduktören på den extra avgiften så hon slapp de där extra 100 kronorna. Nej, varför?! Ingen anledning, konduktören ville bara vara snäll. Jag blev gruvligt besviken, jag ville ju att hon skulle få betala dubbel extra avgift. 100 kronor för att hon inte köpte biljett innan hon klev på tåget och 100 kronor till för att hon var störig och bröt mot husdjurskupéreglerna. Men så blev det alltså inte.

Mitt sista hopp för att få slut på lidandet stod till radioskuggan mellan Knivsta och Märsta. Jag har aldrig träffat någon som har täckning på mobiltelefonen mellan Knivsta och Märsta. Oftast upplever jag det som lite irriterande - "connection error" är inte kul när man spelar Word Feud. Men nu längtade jag. Tjejen i mobil var min värsta mardröm och jag föreställde mig att hennes värsta mardröm måste vara att tappa täckningen. Så jag längtade. Och så hände det. Hallå? Hallå? Haaaallååå? Yes!

Det blev inget mer mobiltjatter på resten av den resan. Hon satte förvisso på musik i sina utåtriktade hörlurar men det var i alla fall bättre än att sitta och lyssna på henne snacka. Det sista jag såg av tjejen var när vi hade klivit av på Stockholm C. Hon bad någon om eld och tände en cigarett. Sen gick hon in i stationshuset. Med sin tända cigg.

Obegränsat med riskakor

För någon vecka sen fick jag ett brev från SJ. Det innehöll ett SJ-priokort. Ett svart SJ-priokort.

Den spontana reaktionen var: äntligen! Jag har ändå pendlat i fyra år, men det är först nu jag får ett svart SJ-priokort. Det kändes stort på något sätt, som att en magisk gräns var uppnådd.

Men sen funderade jag lite på vad det egentligen betyder. För det första betyder det att jag får några saker. Gratis internet ombord, alla dagar i veckan. Jag får också tillgång till SJ-koungen i Göteborg och Stockholm. Och så får jag någon slags förtur i SJ:s resebutiker.

För det andra betyder det att jag för första gången någonsin gett SJ minst 25 000 kronor under ett års tid. Jag gillar ju egentligen inte att ha uppnått denna magiska gräns. Antingen för att det är en bitter påminnelse om SJ:s konstanta prishöjningar. Eller för att det är ett tecken på dubbelmoral (eller i bästa fall bristande logik) från min sida: hur kan jag hata SJ mer än någonsin samtidigt som jag aldrig tidigare har gett dem så mycket pengar som nu?

Intressant blir det också när man bryter ner "förmånerna" som kommer med det svarta SJ-priokortet. Gratis internet ombord, alla dagar i veckan? Regionaltågen har ju inte ens internet. Tillgång till loungen i Göteborg? Ja, det säger ju sig självt... Och tror de på allvar att jag kommer gå upp en halvtimme tidigare för att hinna hänga lite på loungen i Stockholm för att äta obegränsat med riskakor innan jag åker till jobbet? Förtur på resebutiken? Jag har extremt sällan i resebutiken att göra, jag fyller på mitt pendlarkort i maskinerna på perrongen. Så vad de egentligen gör är att erbjuda en massa saker som vid en första anblick verkar schyssta, men som egentligen är rätt innehållslösa och/eller svårutnyttjade om man är en pendlare mellan Stockholm och Uppsala. Det skulle vara riskakorna då, undrar om man får smita in och bara stoppa på sig ett gäng riskakor att ta med sig på tåget?

Eftersom jag har så svårt att se fördelarna med ett svart SJ-priokort måste ju målet till nästa år att återgå till grå medlemsnivå. Jag vill betala mindre än 25 000 kronor om året för mitt pendlande med SJ - det är målet. Men jag ska fortsätta registrera poäng på allt jag köper annars är det ju fusk.

SJ rättar

Igår fick jag följande sms klockan sex på morgonen:

Tåg 808 den 25 oktober med avgångstid 07:11 från Stockholm saknar den södra förstaklassvagnen.

Jag har skrivit om den här typen av sms förut och undrar fortfarande vem som bryr sig? Finns det folk som avstår från att ta just det tåget för att en av två förstaklassvagnar saknas? Det måste det ju göra – annars skulle väl inte SJ hålla på sådär?

Nåja, sms om saknade förstaklassvagnar är i sig inget nytt – jag får dem hela tiden. Det som var nytt, däremot, var sms:et jag fick 43 minuter senare:

Rättelse av tidigare sms: Det är den norra [min fetmarkering] förstaklassvagnen som saknas på tåg 808 med avgångstid klockan 07:11 från Stockholm. Mvh SJ AB

Det här belyser ju problematikens verkliga komplexitet. Inte bara ska folk ta ställning till om de vill åka med eller inte baserat på att en förstaklassvagn saknas, de ska dessutom fundera på om de kan tänka sig att åka till jobbet i den norra eller den södra delen av samma tåg.

Själv föredrar jag husdjurskupén och oftast finns det bara en sådan. Så jag behöver sällan reflektera över nord/syd-grejen – jag följer efter hundarna. Men det var ju ändå intressant att inse att avsaknaden av förstaklassvagnar har fler dimensioner än en. Tack för det SJ.

Volymkontroll tack

Klockan är 07:12.

Sprak, knaster, knaster, sprak. JAAA, DÅ HÄLSAR VI ALLA HJÄRTLIGT VÄLKOMNA OMBORD PÅ SJ:S REGIONALTÅG 808 MOT MÄRSTA, KNIVSTA OCH UPPSALA. VI PÅBÖRJAR ALLDELES STRAX BILJETTVISERINGEN OCH ÄR TACKSAMMA OM NI HAR BILJETTER OCH EVENTUELLA RABATTKORT NÄRA TILL HANDS. OCH SÅ VILL VI PASSA PÅ OCH ÖNSKA ALLA EN TREVLIG RESA! Knaster, sprak.

De har gjort det igen. Misslyckats med att ställa in en vettig volym på högtalarsystemet. Var man inte vaken innan man klev ombord så är man det definitivt när de har basunerat ut sin morgonhälsning i 130 decibel. Har man problem med att höra sin väckarklocka på morgonen kan jag rekommendera att spela in SJ-meddelanden när de har Lordi-volym på högtalarsystemet, och ha det som väckarklocka. Man vaknar varje gång, narkoleptiker eller ej.

Jag är en sådan där person som det tar ett tag för att vakna. Som föredrar en lite mer dämpad ljudnivå runtomkring sig tills man har vaknat ordentligt. Som sneglar irriterat på folk som äter knäckebröd till frukost i min närhet. Och så bjuder SJ på en hälsning som lika gärna kunde ha varit ett flyglarm. Inte en bra start på dagen. Så snälla SJ, kan ni inte försöka ställa in högtalarsystemet på en vettig volym?

Ibland är volymen alldeles för låg också. Då hör man bara en viskning, som när de viskar i reklamfilmer för att man ska bli lite upphetsad över ett schampoo med vitt te och litchi (eller vad de nu har för mat i hårprodukterna nu för tiden). Va? Sa hon My Toyota is fantastic? Eller var det en Schweppes-reklam jag precis hörde? Nej, det måste ha varit något om att de tre sista vagnarna inte kommer in till plattformen i Märsta. Nåja, jag föredrar viskningarna. I alla fall strax efter sju på morgonen. Och förutsatt att det inte är en försening de pratar om, då vill man ju gärna höra vad de säger.

Något som är nästan lika irriterande som SJ:s felkalibrerade högtalarsystem är alla dessa feldesignade hörlurar som folk går runt med. Det kanske jag som har missförstått något, men jag trodde att det var meningen att ljudet skulle gå in i örat på den som har hörlurarna på sig. Inte utåt, mot alla som sitter runtomkring.

Särskilt dåliga är Apples standard-hörlurar. För det första fattar jag inte hur det är tänkt att man ska få in dem i örat. De är så stora att man skulle kunna tro att de var designade för elefanter. Eller Shane McGowan (större människoöron får man leta efter). För det andra så läcker de ljud som Wikileaks läcker statshemligheter. Jag hör ofta precis allting från någon annans hörlurar. Och jag vill inte höra precis allting från någon annans hörlurar.

Om det inte är designfel så måste det vara brukarna som inte förstår hur hörlurarna ska användas. Ibland tror jag verkligen att folk sätter i hörlurarna åt fel håll. Det hela förstärks naturligtvis av att folk har alldeles för hög volym, särskilt för att vara halv sju på morgonen. Och ytterligare av att det oftast är techno man hör. Jag står inte ut. Så kära medresenär: ser du de där små, små hålen på hörlurarna? De ska vara riktade inåt, mot din egen trumhinna.

30 dagars blippande

I ett inlägg för några dagar sedan påstod jag att jag skulle övergå till att pendla med SL och UL, nu när SJ höjde priserna på 10-resorskortet. Jag övervägde det på allvar. Men gjorde det ändå inte till slut. Priset på SJ:s 30-dagarskort förblev nämligen oförändrat så jag slog till med ett sånt istället.

Med mitt nya kort får jag resa obegränsat i 30 dagar. Det enda jag måste göra är att hålla upp det vid kortavläsningsmaskinerna inför varje resa för att "blippa" det. Jag förstår inte varför. Visst, det är ingen stor grej men jag förundras ändå av att det ska behövas. Jag frågade en tågvärd varför jag måste blippa kortet när jag ändå får resa obegränsat med det. Jo, förstår ni, det är tydligen så att tågvärdarnas apparater inte kan läsa av den typen av kort.

När jag för några dagar sedan blippade mitt 10-resorskort fick jag en märklig signal. Jag frågade därför en tågvärd om det hade registrerats. Han scannade av kortet, och visst hade det registrerats. Han kunde dessutom se hur många av mina 10 resor jag hade kvar. Inte nog med det, utan han kunde också se att jag hade ett saldo på tre kronor (från den tiden jag fyllde på kortet med pengar istället för med resor). Men man kan alltså inte se att jag har ett 30-dagarskort.

Hur svårt kan det vara? Det känns som att vilken programmerare som helst skulle kunna fixa det där på en förmiddag. Det enda som behövs är att det står att det är ett 30-dagarskort och vilket datum det köptes (eller går ut). Eventuella programmerare som läser denna blogg får gärna upplysa mig om vari svårigheterna ligger, när tågvärdarnas apparater uppenbarligen klarar att läsa av en massa annan information. Cc:a gärna SJ också, om ni kommer på en lösning. Men tills dess får jag väl fortsätta med blippandet.



PS. 30-dagarskortet sitter på samma fysiska plastkort som det jag hade som 10-resorskort förut. Tydligen ska man kunna byta korttyp själv i de blå maskinerna. När jag försökte gick det inte. Så jag gick in i resebutiken och de gjorde det åt mig. Mot en avgift, naturligtvis.

Åk en - betala för två

I lördags var det "Studieförbundens dag" i Uppsala. Det var också "Kulturnatten". Det var mycket folk på stan - oklart om de var där mest för det ena eller det andra.

Precis innan tåget rullar in i Uppsala kommer ett utrop i högatalarsystemet. Jaaa, då rullar vi strax in i Uppsala... Och så kan jag meddela att man dagen till ära kan köpa två biljetter till priset av en om man går in på SJ:s resebutik mellan 10 och 14.

Jaha, det var ju intressant. Nu har ju jag pendlarkort, men om jag hade velat köpa en enkelresa till Uppsala hade jag kanske velat ha den informationen innan jag köpte biljetten. Inte precis innan jag kommer fram. Och med tanke på prishöjningarna som genomfördes helt nyligen trodde jag att den nya policyn var åk en - betala för två.

Kanske var det här utspelet ett försök att lägga lite plåster på såren, för SJ:s ursäkter för den uteblivna informationen om prishöjningarna har varit ett skämt. Några av de bästa listas här nedan, lite fritt översatta.

Vi trodde inte att folk skulle bli så upprörda - det rör sig bara om en generell höjning på tre procent. Ärligt talat, går folk på det där? För personligen så bryr jag mig inte vad ni höjer priset med i snitt. Det är för mig helt irrelevant vad det kostar att pendla i Västernorrland. Däremot bryr mig om vad det kostar att pendla mellan Stockholm och Uppsala - och där är det inga tre procent, utan 23.

Vi visste inte att det fanns en efterfrågan på sådan information. Testa att läsa tidningen från förra gången ni höjde priserna.

Vi brukar inte informera om generella prisjusteringar, vilket företag gör det? Tja... SL, för att ta ett exempel från er egen bransch. Säga vad man vill om att SL höjer priserna men det fanns åtminstonne information, både på deras hemsida och genom att pressmeddelande skickades ut.

Bara för att nämna några exempel. Det roliga är att inte ens när SJ har information som kan vara gynsam för dem att sprida - till exempel nu när de hade ett erbjudande som faktiskt kunde verka lockande för folk - kan de sprida den på ett vettigt sätt. Att vara informationschef på SJ måste vara världens svåraste jobb.



Fotnot: generella prisjusteringar betyder på SJ-språk prishöjningar. Jag har aldrig varit med om att en justering har gått nedåt.

Via Kina och Märsta

På väg hem efter lite helgjobb i Uppsala i lördags stannar vi som vanligt i Knivsta. In i kupén kliver en kvinna i 40-45-årsåldern med sin son som ser ut att vara kanske åtta.

En lång diskussion, eller kanske snarare monolog, uppstår kring huruvida sonen eller modern ska sitta närmast fönstret. Sonen har inga synpuynkter. Modern diskuterar mest med sig själv. Jag börjar redan här bli irriterad, för jag tycker det är en rätt trivial sak och det är fler som sitter i kupén som kanske inte är intresserade av för- och nackdelarna med att sitta vid just fönstret.

När de väl har satt sig börjar morsan igen. Den här gången handlar det om huruvida det är bättre att åka framlänges eller baklänges. Sonen svarar ytterst sällan - mest sitter han och stirrar ut genom fönstret - och när han gör det är det med ett ja, eller nej. Eller det spelar ingen roll. Morsan förstår fortfarande inte att sonen inte är så intresserad av just det här meningsutbytet. Hon babblar på ändå.

Jag tittar på sonen och tycker han verkar vara en synnerligen väluppfostrad grabb. Han svarar sin hulda moder troget och inte otrevligt - trots att det är helt uppenbart att han inte bryr sig ett dugg om vad det nu är hon pladdrar om. Vi andra bryr oss ännu mindre, jag känner ju inte henne men tvingas ändå utstå hennes verbala lösaktighet. Jag vill mest att det ska vara tyst så att jag kan koncentrera mig på min Word feud-match [typ Alfapet på mobilen].

Det blir för en stund tyst. Tills morsan börjar harkla sig. Typ oavbrutet. Och inte små, torra harklingar av typen "ursäkta, jag vill gärna ha lite uppmärksamhet". Långa, slemmiga, högljudda harklingar. Seriöst? Ser hon inte att vi är fler som sitter här? I Kina, har jag hört, är det rätt accepterat att både harkla sig och spotta ut eventuellt slem i princip var som helst. Men nu var vi inte i Kina, utan i Knivsta. Och sist jag kollade är det inte riktigt lika kulturellt accepterat i Knivsta att ge ifrån sig guturala harkelljud bland sina medmänniskor.

Jag hade god lust att säga något. Men vågade inte. Jag testade att stirra ut henne. Hon såg att jag tittade på henne vid ett par tillfällen. Men hon fortsatte att hiva upp sitt slem och - antar jag - svälja det igen. Nästan upproriskt gjorde hon det till och med medan hon tittade mig djupt i ögonen.

Efter en stunds äckel kommer hon på en annan sak att prata med sig själv om. Huruvida sonen ska läsa Kalle Anka eller du vet, den där boken där man lär sig om hur allting funkar. Min hjärna arbetar febrilt - menar hon Bibeln? Kanske, jag vet inte. Eller någon Tom Tits-bok? Det är svårt att tänka när morsan mellan sina harklingar pratar med sig själv om huruvida Kalle eller den andra boken passar bäst. Och så åker de ju baklänges - är det så bra att läsa då? Lång monolog igen. Sonen bryr sig inte, han vill förmodligen att hon ska vara tyst. Till slut får han Kalle Anka. Och det blir tyst. Det enda som ackompanjerar tågens rytmiska dunkande är morsans harklingar. Hela vägen in till Stockholm C.